Debutant som har hittat novellformen

Kultur Artikeln publicerades
Jacob Sundberg.
Foto: Tomas Jansohn
Jacob Sundberg.

Jacob Sundberg har hittat en lyckad form för att skildra några av våra mest mänskliga känslor. Hans debutbok växlar fint mellan cynism och medkänsla, tycker Maria Store.

Vi hör av oss

Noveller

Författare: Jacob Sundberg

Förlag: Atlas

Nio noveller, nio anställningsintervjuer där de sökande aspirerar på allt från socionomtjänster till posten som generalsekreterare för Hypokondrikernas Riksförbund. Det är inte alldeles vanligt att novellsamlingar har så tydliga teman som ”Vi hör av oss”, men Jacob Sundbergs grepp är både roligt och fruktbart. Intervjusituationen, med alla dess nyanser av utsatthet och socialt spel, är en utmärkt inramning till en novell.

Men det börjar inte bra. I den första novellen, ”En exotisk touch”, lyckas Jacob Sundberg inte riktigt med avvägningen mellan under- och överspel. Hans skildring av hur tankarna går i den rasistiske intervjuarens huvud är klockren, men genom att öppet redovisa alla argument dödar han dynamiken i det absurda samtalet. Konstigt nog, eftersom han så uppenbart har både blick och öra för samtal, och för den humor som uppstår när människor febrilt kämpar för att läsa av varandra.

Det är humor av den där sorten som får en att skruva sig på stolen, kanske rentav vilja försvinna genom jorden (en inte helt ovanlig känsla på anställningsintervjuer). Flera av novellerna leker också med humorns olika funktioner: humor som väcker samhörighet eller främlingskap, humor som isbrytare men också diabolisk härskarteknik.

Ibland är det synd om människorna i Jacob Sundbergs kallt upplysta universum. Trots att ingen drabbas av något värre öde än att bli avfärdad är den existentiella smärtan påtaglig mellan lagren av ironi och satir. Driften att hitta sin plats i tillvaron är stark, och ett arbete är mycket mer än en sysselsättning eller försörjning. ”Vi hör av oss” har på många sätt en cynisk inställning till både människan och arbetslivet, men cynismen vägs (nästan) alltid upp av medkänsla.

Jacob Sundberg petar i egenskaper och beteenden som vi helst inte låtsas om. Viljan att bli omtyckt eller vara till lags. Behovet att bli sedd. Ovanan att förminska andra för att framhäva sig själv. Det är lätt att se att Irina i ”Större än Dylan” förmodligen inte kommer att göra någon stor musikkarriär, men det är lika lätt att se varför hon inte vill ta till sig den insikten. Det är lätt att skratta åt Elin från Nässjö, som så gärna vill kunna säga på klassåterträffen att hon bor i Stockholm, men inte heller detta är svårt att känna igen sig i. Det är helt enkelt väldigt mänskligt alltsammans.