Den blå boken

Kultur

Språket i Maxim Grigorievs debutbok "Städer" fascinerar författare och kulturskribent Aase Berg, men inte bara det, även blicken och greppet i de melankoliska berättelserna övertygar.

Artikeln publicerades 22 januari 2014.

Titeln på Maxim Grigorievs debutbok är självskriven: ”Städer” är en novellsamling där just staden har huvudrollen. Magin i novellerna påminner om den man kan känna vid åsynen av en modelljärnväg, eller snarare det gåtfulla landskapet och de små sparsamt upplysta byarna och husgyttret som tåget löper genom. Vilka människor bor där? Hur lever de sina liv? Sitter någon med en kopp te och en bok invid en lampa? Eller, för all del, en ipad? Vilka tankar rör sig genom deras huvuden?

Berättarblicken ger en känsla av svalt lugn, en aning om världen som oöverskådligt vacker i sin svävande mångfald. Läsaren blir voyeur över vidsträckta vyer, med människor som glimmande dioder, uppflammande avståndsväsen i ett större sammanhang. Miljöerna hos Grigoriev är ett slags filosofiskt universum, människorna brickor i den urbana materiens existentiella spel.

Det tarlång tid innan berättaren närmar sig det individuella inifrån. I den första novellen sitter ett abstrakt och overkligt ”vi” i många timmar under en kastanj och iakttar folklivet på en sydeuropeisk semesterort.

I den andra, som handlar om en flicka på promenad med sin mor genom St Petersburg, markeras avståndet från berättarens sida med osäkerhet om vilken årstid det kan tänkas vara: ”Det ser ut att vara höst.” Men senare i texten: ”Av flickans kläder att döma verkar det vara vår. Det växer inga träd i omgivningen och det gör det svårt att bestämma årstiden. Möjligen har modern hämtat henne från daghemmet på vägen hem från jobbet.” Och ännu lite senare: ”Det skulle kunna vara april.”

Panoramavyernaoch fågelperspektivet förstärker detta trevande iakttagande över oerhörda avstånd: ”En man står på en av de tjugoen broarna över kanalen, lutad mot gjutjärnsräcket, och ser ut över vattnet.” Samtidigt vet berättarrösten exakt vilka tankar som rör sig i huvudet på den lilla flickan.

Som om iakttagaren tillfälligtvis råkar överblicka ett slumpmässigt utvalt skeende, var som helst på kartan, utan förkunskaper men med finkalibrerad avlyssningsförmåga, och jag kommer att tänka på de melankoliska änglarna i Wim Wenders klassiska film ”Himmel över Berlin”.

I andra noveller förekommer individer och jagberättare, men de är riktningslösa sökare, utslängda i världen som på måfå. De lever i sina hjärnor och minnen medan städerna de befinner sig i äter dem inifrån eller förstärker deras längtan.

I tredje novellen introduceras ordet Sehnsucht, ”den tyska själens längtan efter det onåbara”, ”nattfjärilens flykt mot stjärnorna”. Det är talande för stämningen i hela boken.

Det som möjligen är problematiskt med novellerna, samtidigt som det är deras stora styrka, är just det melankoliska anslaget. Melankoli är en elegant känsla, dessutom litterär på ett sätt som signalerar att detta är Litteratur med stort L. Grigoriev känns verkligen inte som en debutant, han behärskar konsten att skriva stilistiskt storartad litteratur. Men som Karin Johannisson skriver i boken ”Melankoliska rum”, är melankolin historiskt sett främst förbehållen män. Möjligen också en anakronistisk, sysslolös aristokrati. När horder av vanliga kvinnor började bli psykiskt låga, bytte melankolin omärkligt namn till det lite sunkigare och tristare ordet depression.

Det finnsockså en nyansskillnad mellan begreppen. Melankolin bär ett stråk av romantik, den är blå, för övrigt en färg som Grigoriev ofta använder, till exempel i novellen ”Allt är blått”. Melankolin är en vacker, konstnärligt europeisk blues, depressionen är grå, underklassig, ful som en förort i mars.

”Städer” är alltså en melankoliskt blå bok. ”Vår tid är blå. En utspädd azurblå redan strax efter lunch, kornblått och duvblått under eftermiddagen, de ihållande kvällarnas ultramarin och mättade indigo.”

”Städer” är följaktligen en bok för känsliga unga män. Vilket naturligtvis inte är något fel i sig, elegans och romantisk skönhet är hållbara grepp, och texterna innehåller också en hel del nyskapande vändningar, alltid subtila, och ett stråk av sorgsen humor: ”Mittemot portugisen sitter en lodis och försöker bygga ett torn av Heinekenflaskor, men kommer aldrig högre än tre.”

Ja, ni märker att jag strösslar med citat, mer än vad som är riktigt sunt i en recension. Det beror på att jag är så förförd av språket. Var som helst i novellsamlingen kan jag plocka ut en mening, och finna att den är fulländad. Tanken på att detta är Grigorievs första bok är fascinerande. Det här är bara början!