Den kulturella styrkan stärks
Det gick bra för Danmark under årets Cannesfestival. Mads Mikkelsen fick, som förste dansk någonsin, priset för bästa manliga skådespelare. Filmen, som regisserades av Thomas Vinterberg, heter "Jagten", och handlar om det känsliga ämnet sexuella övergrepp.
Dansk film har, gång på gång, visat sig vara Skandinaviens mest framgångsrika. Tänk bara på "Antichrist", "Pusher", "Festen", "Melancholia" med flera, även om flera av dem nu spelats in på den svenska västkusten. Det kan vara det här med självförtroendet, modet. Jante finns naturligtvis också hos våra grannar, men kanske inte i samma omfattning som hos oss. Å andra sidan finns det ett slags dansk neurotisism, som kanske också den gör sig särskilt bra på just film.
Grand Teatret i Köpenhamn, som tar upp nästan halva Mikkel Bryggers Gade, i direkt anslutning till Strøget, kan ses om ett slags monument över den danska filmen. Sedan 1913 har den fungerat som biograf, särskilt för den lite mer konstnärliga varianten, och fick 2006 pris som Europas finaste. Grand Teatret äger dessutom genom distributionsbolaget Camera Film de danska rättigheterna till fyra av årets mest intressanta Cannesfilmer, bland annat Michael Hanekes ”Amour”, som vann Guldpalmen. Först ut av dessa blir Wes Andersons "Moonrise Kingdom", med premiär i september.
I onsdags började klubb- och gatufesten Distortion, som håller igång ändra fram till söndag, med artister som, blanda många andra, Trentemøller, Yelle (DJ-set), minimal-legenden Michael Mayer, Spleen United (DJ-set) och Den Sorte Skole. Premiärdagens festligheter hålls i Kbh K, alltså citykärnan och torsdagens på Nørrebro. Idag är det Vesterbro som gäller och på lördag hänvisas massorna till Refshaleøen. Folkpartyt avslutas på söndagen – vart detta kommer att ske avslöjas först just på söndag. Festivalen erbjuder för övrigt flera pop-up-fester, till exempel i Ishøj, Ballerup och Skovbrynet och har till och med ett litet Børne-Distortion. Det låter danskt. Klart ungarna ska rejva! Och ja, naturligtvis finns det också ett Pensionist-Distortion. Ingen ska väl vara utan?
Distortion är bara ett av många exempel på hur Köpenhamn befäster sin roll som synnerligen intressant och viktigt kulturstad, vars omfattning ständigt verkar växa. Den danska småsyskonliga mentaliteten inför Sverige försvinner mycket tack vare huvudstadens kulturella anspråk och historiska förtjänster.
Återigen: detta självförtroende, dessa ambitioner att göra någonting nyskapande och utmanande genomsyrar Byen på så många olika plan. Med nya Nørreport blir staden snart dessutom ytterligare infrastrukturellt kompatibel med sina invånare, då den populära knutpunkten tar ett stort steg från den gamla rökiga passagen, som i många år – och till mångas förfäran – tilläts stå orörd i sin hälsovådliga orimlighet, som en liten påminnelse från det gamla Danmark, det gamla Europa.
Svensken borde se mot sundet lite oftare, och gärna titta efter lite noggrannare, för att förstå vad som är nytt och bra inom konst, klubb, arkitektur, miljö och design. Det finns mycket för oss att lära och ta efter. Även om vi blir lite mer neurotiska på köpet.
Och den där psykologiska spärren som hindrar dig från att åka över bron ett par timmar – ignorera den. Det är bara den lata svensken i dig som fått för sig att det inte var så länge sedan du var i Köpenhamn senast. Om det nu var så, varför läser du då den här krönikan och varför pirrar det så härligt i magen av längtan?
David Stenbeck är författare och kulturskribent. Det här är hans sista krönika från Köpenhamn. Punkt sätts också för fredagskrönikorna från fyra städer: Köpenhamn. Rio de Janeiro, New York och Berlin.
