Den siste bonden

Kultur Artikeln publicerades

När Tomas Bannerhed hade skrivit färdigt sin debutroman ”Korparna” trodde han knappt på någon utgivning. Ett småländskt lantbruk under 70-talet, hur hett är det idag? Väldigt hett, det har såväl läsare, som kritiker och Augustjuryn tyckt. På onsdag gästar den hyllade författaren Kristianstad.

Fyllda trettio kände Tomas Bannerhed att något behövde göras, hans liv var på väg i fel riktning. Resten är numera historia, en välkänd historia som han har berättat för flera medier i snart ett års tid och som efter november månads Augustpris har blivit än mer efterfrågad.

– Det känns som om den här resan bara har börjat, säger han på telefon från sin bostad i Stockholm. Han har just varit hos tandläkaren och säger sig vara glad att besöket är över.

– Berättelsen jag skriver om är min egen och är både överraskade och glad över att den lockar så många. Nu är det också klart att boken ska översättas till en rad språk. Att en historia om ett småländskt lantbruk på 70-talet intresserar en förläggare i Paris, det finner jag fascinerande.

Bannerhed är ödmjuk.Stolt och lycklig och ödmjuk. Efter tio års arbete fick han boken ”Korparna” antagen av förlaget under hösten 2010, knappt ett halvår senare var den utgiven och ytterligare ett halvår senare utsågs den till 2011 års bästa svenska bok. Inte undra på att han tycker att det har gått fort. Först ett långvarigt, långsamt och mödosamt arbete i ensamhet, sedan, plötsligt, är scenen hans. Hur har han då upplevt tiden sedan han fick Augustpriset?

– Jag känner mig som en sånglärka om våren, som flyger och drillar i luften i det oändliga, blir svaret, och förutom en välfylld almanacka och mängder av läsarmöten är han mest nöjd med att äntligen ha blivit en del av den svenska litterära offentligheten. En som räknas. Eller, kort och gott, en författare.

– Författarförbundet gjorde ett undantag när jag ansökte om medlemskap, trots att jag bara gett ut en bok och deras krav är två titlar. De menade att det inte bara handlar om kvantitet, utan att de också kan se till kvalitet och tyckte att jag var välkommen.

Den jag-berättande tolvårige Klas är huvudperson, men även hans föräldrar har väsentliga roller. Men här finns också en betydelsebärande natur. Inget av detta var dock författarens egen ingång till berättelsen. För honom handlade det om att hitta rätt språk.

– Jag är ingen berättare, jag har aldrig kunnat berätta historier, och kunde inte se min historia som en skröna. Istället ville jag hitta ett språk som kunde bära historien och vara dess motor. Men vad var min historia? Jag visste inte, utan började bara skriva ner fragment från min uppväxt. När jag kom in på Författarskolan såg jag dem som korta noveller, men där fick jag beskedet att de i själva verket var fragment som väntade på en längre berättelse.

Språket har alltid intresserathonom, även som barn, och läsning och annat lockade honom mer än naturen och djuren eller att ta över skötseln av gården efter sina föräldrar. Språket var också det som tog honom tillbaka till rötterna, både sina egna och naturens. Under 30-årskrisen insåg han att han inte kände till sin egen bakgrund, varken trädens eller fåglarnas namn kunde han. Han hade växt upp på landet men inte lärt sig uppskatta dess rikedom. De efterforskningar han nu påbörjade blev till en personlig resa, men också en kunskapsfärd. Han fann sitt språk, men också den historia han ville berätta om. Idag kan han se arbetet med ”Korparna” som ett ”kompensationsprojekt”.

– Jag ser inte boken som ett sätt att betala av en skuldkänsla över att jag inte tog över min familjs gård och förde lantbruket vidare, även om just detta är ett tema i boken, däremot så är nog boken för mig ett sätt att reparera allt det jag har missat. Jag blev ingen bonde, istället lyfte jag in bonden i litteraturen. Efter 5-6000 år av lantbruk i vårt land ville jag ge en verklig bild av ett lantbruk från den här perioden, som fast det var 70-talet i stort sett drevs på samma sätt som under 1800-talet. Självklart finns det bönder även idag, men de är mer företagare än lantbrukare. För mig är min roman en berättelse om den siste bonden.

Bilden av det lantliga livetär inte romantisk. Det är ett hårt slit, det är motgångar och ett nyckfullt väder, det är gifter och en krass syn på djur och natur.

I andra lantliga 70-talsskildringar är det gröna vågen som står i centrum. Drömmare som flyr staden för landet. Av dem märks inget i ”Korparna”. Jo, kanske pappan till Klas förälskelse Veronika, en far som hellre pratar Hesse och lyssnar på pianomusik än klipper gräset.

En replik från den här pappan passar dessutom väl in på Bannerheds eget sätt att förhålla sig till sin roman. Det är när Klas frågar vad ”Stäppvargen” handlar om, och pappan går igång: ”Det är alltid ett jävla tjat om vad böcker handlar om. Om du ser en bra målning, tänker du då på vad den handlar om? Eller ett musikstycke? /.../ Det intressanta är ju hur konstverket är utfört, dess inneboende laddning, färg och form, rytm och tonfall, den språkliga nyanseringen. Sådana saker.”

När Tomas Bannerhed blev pappaför fyra år sedan lade han sitt manus åt sidan. När han sedan, drygt ett år senare, plockade fram det igen såg han på det med andra ögon. Han läste berättelsen på ett nytt sätt och hade lättare för att ändra, stryka och skriva om. Klas fick nu ett mer självsäkert framträdande.

– I mitt ursprungliga manus var Klas mer av en iakttagare, som man tyckte synd om. Det blev inte intressant att läsa. Nu blev han både kaxigare och mer djärv, han sa ifrån.

Klas tankar om tiden och framtiden, jordbruket, fåglarna och kamraterna färgar historien, men dess centrum är ändå relationen med föräldrarna och traditionen. Gården. Skötseln. Övertagandet. Förväntningarna.

Fadern är sjuk och när hans mentala sjukdom förvärras påverkar det också Klas. Han vill inte bli som sin pappa. Fåglarna är en brygga mellan fadern och sonen, men också det som skiljer. För fadern är fåglarna problem och hot, både in- som utvändigt, för Klas är de mening och skönhet, en bild för flykt och frihetslängtan.

Tomas Bannerheds egna fågelintresse tog fart först i vuxen ålder, under romanskrivandet. Han började plöja fågelböcker, och reste allt oftare ut i naturen. Han lärde känna fåglarnas värld, vilket också märks i ”Korparna”. Här är de individer, var och en med sin personlighet, varmt och noggrant skildrade. Och fågelintresset har författaren kvar.

– Men jag är ingen kryssare, jag skulle aldrig få för mig att sticka till Falsterbo för att se en felflygande raritet. Jag sitter hellre på en stubbe i skogen och väntar på att en rödhake ska komma fram och hälsa. Jag tycker bättre om att se på fåglarna som subjekt än som objekt.

Färdigskriven trodde han knappt på att få boken utgiven. Vem bryr sig? var hans undran, anade att man för att bli utgiven istället borde skriva om en förort idag än en avkrok då.

Han hade fel. En del förlag tackade visserligen nej, men till slut hade han några att välja bland. Att han valde det förhållandevis lilla Weyler förlag hade flera orsaker. En av dem var att han uppskattade förläggare Svante Weylers läsning av manuset. Han ville knappt ändra på något.