Den vita moralfrågan

Kultur Artikeln publicerades

Lasse Wierup (Åhus/Stockholm) har i sina tidigare arbeten om brottslighet insett att den mest effektiva förändringen sker när individer aktivt tar avstånd. Det gäller även när det handlar om kokain.

Jag läser en kortintervju med honom i DN, hör hans röst i P1 på morgonen för att senare se namnet i tv-tablån, som talar om att en kvälls-tv-soffa väntar. Och hela vår intervju gör han medan han förflyttar sig till radiostudion i huvudstaden. Kommer fram till den kodlåsförsedda dörren en kvart innan sändning. Det är mycket nu.

– Jo, medger Lasse Wierup, men det är kul att det finns ett intresse för vår bok. Jag har ju ett budskap med den.
Lasse Wierup är kriminalreportern som blev en storsäljande författare genom 2007 års debut "Svensk maffia" – den har hittills sålt i smått osannolika 300 000 exemplar – sade förra året upp sig från Dagens Nyheter för att på heltid kunna ägna sig åt längre fördjupande reportage. Aktuella "Kokain" är hans tredje bok, "Svensk maffia" skrev han ihop med Matti Larsson, medan "Kokain" ser Erik de la Reguera som medförfattare, och när uppföljaren till debuten kommer i höst sker det på hans och Larssons egna, nystartade förlag, Reporto.

– Vi kommer att ge ut våra egna böcker, men även andra skribenters reportageböcker. Vilka? Det vill jag inte säga än, men det är en del spännande namn.

Genren reportagelitteratur tillhör de snabbast växande just nu. Lasse Wierup är inte överraskad, utan ser ökningen som en reaktion på tidningarnas allt snålare attityd mot den undersökande journalistiken. Journalister som känner frustration över att inte få stöd söker istället, enligt Wierup, nya arenor. Och läsare finns det. Inte minst Lasse Wierups egna böcker är ett bevis på det.
I nya "Kokain" har Erik de la Reguera undersökt situationen i de latinamerikanska producentländerna. Till vardags är hans DN:s korrespondent i just detta område. Wierup följer drogens väg i Sverige. Underrubriken visar på deras ambitioner: "Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman". Lasse Wierup:

– Kokain ses som en framgångsdrog, i motsats till andra droger som anses vara losergrejer. De som använder kokain har till stor del hög utbildning och är framgångsrika. De behöver egentligen inte kokain för att funka, tvärtom, siffror visar att upp till 90 procent av dem lätt skulle kunna avstå. Kokainanvändandet är mest en guldkant på deras festbeteende.
Wierup har svårt att förstå den inställning han mött hos flera av dem han intervjuat för boken. Att deras missbruk inte påverkar, ännu mindre skadar, någon annan. Naivt och okunnigt, menar Wierup och tycker det rimmar illa med den medvetna attityd de annars kan ge uttryck för.

Situationen i Latinamerika, där organiserad brottslighet styr hanterandet, och dem som med risk för sina liv smugglar in narkotikan i plastpåsar i magsäcken, båda stöds av de svenska missbrukarna.

– Det pratas ofta om missbruk och offer. Här finns få tydliga offer, men desto fler medvetna aktörer som tycker deras kortvariga lycka är viktigare än den smutsiga hanteringen. Som när Plura nyligen bad om ursäkt för att han använt drogen, i stället borde han bett om ursäkt för att människor riskerat livet för hans missbruk.

Kokain som framgångsdrog, men också som vitt kändispulver. Plura är ett exempel, det finns flera. Lasse Wierup är övertygad om att stjärnornas missbruk bidrar till att ge kokain en aura av häftighet.

I boken tas skribenten, och vinnaren av Stora Journalistpriset, Fredrik Strage som exempel. Han har både gripits och dömts för sitt missbruk, men vad har han egentligen skrivit i sin tidning DN? Wierup och de la Reguera undersökte frågan och fann, med Wierups ord, "att han förmedlat en rätt lättvindig inställning till kokain. De som tycker Strage har koll på nöjesvärlden, kan också påverkas av hans uppfattning om kokain".

Sverige och stora delar av övriga Europa följer USA, fast med tio års fördröjning, menar Lasse Wierup. Det innebär att den kraftiga ökningen av kokainanvändandet som sågs i USA under 90-talet, under 00-talet har skett här i stället. Vad göra? Legalisera? Förslaget finns, svarar Wierup, men tycker det är ett "otroligt farligt experiment".
Hans erfarenhet från de senaste årens granskning av den organiserade brottsligheten visar att det är när människor aktivt tar avstånd som saker kan förändras. Fler poliser är bra, men inte lika effektivt.

– Så länge det finns en efterfrågan finns det också en marknad. Säger människor nej till kokain tar de samtidigt avstånd från de kriminella grupperingar som står bakom hanteringen. Det tror jag hade gett effekt. Och det är, som jag ser det, ett moraliskt val hos varje individ.