Annons

Sune Johannesson: Det är dags att ge plats för poesin

För drygt tio år sedan drog jag igång en satsning på nyskriven poesi, Veckans dikt. Nu är det dags igen. Varför? För att poesin står för en hållbarhet vi behöver.
Sune JohannessonSkicka e-post
Krönika • Publicerad 22 november 2019
Sune Johannesson
Detta är en personligt skriven text i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ord blir rader som blir poesi.
Ord blir rader som blir poesi.Foto: Hannah Andersson

Dikten är min vän, en röst som tröstar och stärker, roar och oroar, ger igenkänning och nya tankar. När Tomas Tranströmer gick bort bestämde jag mig för att låta varje dag avslutas med en av hans dikter. Så följde hans ord med in i drömmarnas land.

Det var en idé jag kom att uppskatta så mycket att fler poeter fick ta över. Senare blev även texter av bland andra Bodil Malmsten och Werner Aspenström det sista jag tog in innan jag släckte för natten.

Annons

Andra diktprojekt jag haft i mitt liv har varit att i unga år skriva själv. Vem har inte det? För en tid sedan hittade jag några maskinskrivna sidor i ett kuvert. Det var en tidskrift som tackade för läsningen. Jag läste om mina dikter och förstod deras refuserande svar.

En annan poetisk idé fick jag och en kollega när vi arbetade på Spårvägen i Göteborg. Det har gått så lång tid nu att jag vågar berätta. Mellan hållplatserna i en lugnare del av staden läste vi strofer av Ekelöf i högtalarna, jag från förarens hytt, han från konduktörens i den andra vagnen. Idag hade någon förmodligen gjort det viralt via en inspelning. Då – det här var mitten av 80-talet – minns jag mest passagerarnas förvånade blickar.

Mitt bästa diktprojekt är utan tvekan det jag och författaren Kristofer Flensmarck sjösatte i Kristianstadsbladet 2006. Med honom som curator valdes åtta författare ut som under en längre period skrev nya dikter för kultursidan. Dessa publicerades varje fredag i 40 veckor, och gav till slut 40 dikter. Nej, förlåt, 39 då en av de medverkande tvingades lämna återbud en vecka på grund av sjukdom.

Det här projektet hette Veckans dikt, och blev uppskattat men föll i glömska som det mesta i dagstidningens flödesvärld. Tills i sommar, då plötsligt den här satsningen flöt upp till ytan igen.

En av de åtta författarna var Ola Julén, som sorgligt nog gick bort 2013, 42 år gammal. Nu hade en bok av honom hittats, och den gavs ut tidigare i år postumt. I samband med detta upptäcktes även hans fem dikter för Veckans dikt.

” Jag satte mig ner och tryckte på play. Den känslan. Alla minnen. Bilder. Tankar. Skratt. Sorg. Och jag insåg hur bra dikter är nu, även i framtiden.”
Sune Johannesson

Jag kontaktades och började letade efter hans dikter i min dator. Jag fann inte bara dem, jag hittade i mitt mejlsystem även de inläsningar han hade gjort av sina fem dikter. Jag satte mig ner och tryckte på play. Den känslan. Alla minnen. Bilder. Tankar. Skratt. Sorg. Och jag insåg hur bra dikter alltid är nu, även i framtiden.

I augusti ägnades en dag åt Ola Julén och hans poesi på det nya Österlengalleriet Rikstolvan. Det blev en lika givande som gripande dag, och det var där som jag fick idén om att på allvar försöka återuppleva Veckans dikt. Här finns ett unikt värde med lång hållbarhet. Den här gången blir det fem författare, i övrigt är grunden samma. Nyskriven poesi för dagens läsare.

I nästa vecka publiceras den första dikten, och sedan följer ytterligare 24 veckor med nya dikter. Följ med. Det är dags att ge plats för poesin.

Fakta

Plats för poesin

Ny satsning: Plats för poesin

Poesin har en egen röst, en röst som behövs i var tid. Givetvis även i vår.

Med början i nästa vecka (vecka 48) startar kultursidan en ny satsning där vi vill lyfta fram poesin genom nyskrivna dikter. Under vintern och våren blir det en nyskriven dikt varje vecka, totalt 25 dikter skrivna av fem författare.

Annons
Annons
Annons
Annons