Det är snarare "gruppism" än rasism

Kultur Artikeln publicerades

Den världskände sociologen Zygmunt Bauman skrev att rasismens kärna kan beskrivas så här: "Människan är innan hon handlar; ingenting hon gör kan förändra vem hon är." Som polsk jude född 1925 som har forskat om Auschwitz talade Bauman av erfarenhet och som teoretiker.

Meningen har följt mig länge. Ju mer jag citerar den desto klarare blir det att Baumans ord är som andra stora visdomsord, både sanna och allt för enkla. Sanningen är drabbande.

Hur tänker jag om mina medmänniskor? Vet jag hur de är innan de har handlat? Låter jag deras handlingar förändra min syn på dem? Ibland, eller alltid? Bara när jag har tålamod eller även när jag är jäktad? Kanske glider vi in i stela, svårföränderliga föreställningar om andra när vintermörkret, förkylningar, slask och långa arbetspass tar ut sin rätt.


Våra hjärnorär fullproppade med berättelser om hur andra är, en hel del av dessa tror vi inte på själva, men vi bär dem ändå. Vad har till exempel judar, smålänningar och skottar gemensamt?

Det visste du, men du tror nog inte på det. Hoppas jag. Samtidigt illustrerar detta problemet med Baumans ord. Det är ju inte rasism att tro detta om smålänningar. Det är inte nödvändigtvis främlingsrädsla heller. Det är fördomsfullt.

Rasism är en form av fördom men som har en alldeles speciell historia sammankopplad med rasbiologisk forskning som i sin tur spreds som kunskap över jorden med den europeiska kolonialismen. In i utbildningssystem i Sverige så väl som i Indien.

Men rasismen är inte urformen för att behandla andra som en grupp. I mänsklighetens äldsta skriftliga dokument delas människor upp i folk som tillskrivs egenskaper. De faraonska egyptierna kategoriserade grannfolken utifrån en övertygelse om den egen kulturella överlägsenheten. I Bibelns talas med självklarhet om olika folk.

Det motsvarar också hur människan har levt. I folk. Att lära sig gränser för beteende, kulturella bruk, en språklig gemenskap och givetvis en religiös tradition har varit avgörande för att anses tillhöra. Men gemenskapen med en grupp har krävt skillnader mot andra. Skillnaderna har ofta förvandlats till föreställningar om den andres seder och bruk, och inte sällan dennes underlägsenhet. Detta har ställts mot uppfattningar om den egna förträffligheten.


Men vi nöjer ossinte med att ha förställningar om andra folk; vi har föreställningar om andra i grupp även när det gäller yrken, ålder, religion och inte minst kön. När vi tänker på andra enbart som en i en grupp där alla är lika, faller vi innanför ramen för Baumans ord. Vi kan kalla detta för gruppism, snarare än rasism.

Vår värld idag påverkas av att allt fler människor rör på sig vilket har gett en större mångfald på flera platser. Massmedia och globalt spridd masskultur ger delvis människor liknande referensramar. Allt fler individer bryter traditionella ramar och tar egna beslut om hur de ska leva sina liv. I den situationen är det inte meningsfullt att framför allt se andra som en del av en grupp.

Det Bauman beskriver blir en belastning, något vi måste jobba med att ta bort ur oss själva. Det hindrar oss från att vara en del av världen som den ser ut i dag. Ibland när livet leker är det lätt att strunta i dessa gruppistiska berättelser som har tagit sin boning i våra huvuden. Andra dagar, i snålblåstens Skåne, kanske det inte är så lätt, men likväl lika väsentligt.