Det digitala – hopp eller hot?

Om Kristianstad tidigare var basen för frilansjournalist Adam Svanell, han jobbade även på denna tidning någon sommar, finns adressen sedan ett par år i Stockholm. Uppdragen är flera. Sommarjobb på Svenska Dagbladet väntar, medverkar i musikmagasinet Novell och arbetar – ihop med Anton Gustavsson – på en reportagebok om den svenska spelbranschen, dess politik, ekonomi och spelare.

– Sverige har en speciell modell där staten för in spelinkomsterna till statskassan. Även i de andra nordiska länderna får staten inkomster från spelet, men där går pengarna till behjärtansvärda ändamål, som idrott och kultur, säger Adam Svanell.

Boken, som beräknas ges ut om ett knappt år, är det mest aktuella för Adam Svanell. Filmen ”Press, pause, play” fick sin världspremiär på en filmfestival i Texas i mars tidigare i år, men själva intervjuerna gjorde Svanell för över ett år sedan.

I produktionsuppgifterna står han som producent, men den mest bärande insatsen är som reporter. Runt 100 intervjuer med mer eller mindre kända artister och kulturpersoner gjordes, ett 25-tal – som Moby, Robyn, Seth Godin och Lena Dunham – kom att användas.

– Gemene man kopplar nog digitaliseringen till pengar, upphovsrätt, frågan hur artister ska få betalt och nya sätt att lyssna, som Spotify. Vår ambition var att visa att det inte enbart handlar om detta, utan om hur tekniken har gett ett ökat kreativt skapande. Men för nördarna inom den digitala debatten tror jag inte filmen kommer med så mycket nytt.

Det fanns de artister som blev förvånade när filmidén presenterades. Om det inte handlar om pengar och upphovsrätt, vad handlar det då om? undrade de.

Och i filmen finns både optimister och pessimister. De som anser att all ny digital teknik har frisläppt en massa kreativ energi, de som menar att resultatet blir en massa självfixerad och medioker kultur.

Adam Svanell har själv följt debatten under en längre tid, och efter alla intervjuer till filmen inser att han det inte är så enkelt att det leder till antingen eller. Det finns fördelar och det finns risker.

– 1900-talet har präglats av en professionell kultur. Nu går vi tillbaka till en tid som var innan, där de flesta inte nöjer sig med att bara vara mottagare och konsument utan själva vill skapa, en slags folkkultur. Detta ger stora möjligheter och man är inte längre beroende av att ta sig förbi flera gatekeepers för att kunna nå ut. Risken, som jag ser det, är att det leder till en mer ytlig kultur.

Framtiden, då? Vem vet.

– Som det är nu, med en mängd olika sätt att lyssna på musik, göra film eller skapa, tror jag blir normalläget framöver. Det kommer inte att komma en ny, stor lösning som täcker in allt.

Och för skiv- och bokbranschen, är deras dagar räknade?

– Nej, men de kommer att bli mindre lönsamma och mindre viktiga.