Dima Wannous skapar vindlande syriska labyrinter
Jag vet inte om man kan säga att ”De rädda” är en berättelse. Den beskriver människor och platser och skeenden, men mer än något annat är den en känsla, en stämning. I stället för att redovisa olika tragiska förlopp återskapar den en nästan fysisk förnimmelse av rädslan som lägger en hinna över allting: rädslan för att det värsta ska hända, rädslan för att förlora förståndet, rädslan för själva rädslan.
””De rädda” vindlar sig fram genom en sorts labyrint där man aldrig kan vara säker på vad som är dröm och verklighet, dikt och sanning.”
Konststudenten Suleima och författaren Nassim lär känna varandra på en terapimottagning i Damaskus. De är på olika sätt märkta av förluster och trauman, skuldkänslor, minnen som tynger och blockerar. Så småningom flyr Nassim från Syrien och börjar skriva en roman vars huvudperson, Salma, tycks vara en sorts spegling av Suleima.
”De rädda” vindlar sig fram genom en sorts labyrint där man aldrig kan vara säker på vad som är dröm och verklighet, dikt och sanning. Röster förväxlas, episoder och gestalter flyter ihop. Allt detta gör boken krävande, svårläst, men jag tolkar Wannous glidningar som en konstnärlig strategi, ytterligare ett sätt att komma åt det existentiella tillstånd som drabbar människor i en konfliktzon. Paradoxalt nog lyckas hon med hjälp av denna overklighetskänsla säga något mycket konkret om vad krig är.