Drabbande ögonblick
Vietnames-australiensiske Nam Les debut, novellsamlingen "Båten", har rönt en hel del uppmärksamhet sedan den först släpptes på engelska 2008. "Båten" har återfört novellformen till den litterära scenens centrum, menar en kollega och intervjuare, och det är svårt att inte hålla med.
Sällan lyckas noveller på sitt begränsade utrymme bygga upp så fullständiga världar som hos Le. Att läsa "Båten" är nästintill att läsa sju olika romaner, inbördes imponerande olika men samtidigt med tankeväckande gemensamma nämnare. Alldeles oavsett det faktum att författaren är en 30-årig debutant är samlingen genomarbetad, varierad och sammanhållen på ett sätt utöver det vanliga. Les språkliga medvetenhet och rötter i poesin är uppenbara, utan att de för ett ögonblick tillåts ta över skildringarna av människor, platser och situationer.
"Båten" tar oss med till olika världsdelar och tider. Olika människor ställs inför något livsavgörande, utan att det någonsin blir melodramatiskt eller förutsägbart. I New York ska en sjuklig gammal konstnär för första gången träffa sin vuxna dotter. Utanför Hiroshima är en liten flicka evakuerad under andra världskriget. På sydkinesiska havet driven en båt med vietnamesiska flyktingar i slutet av 1970-talet. I Teheran försöker en ung amerikanska förstå varför väninnan valt att återvända till Iran och ta upp kampen mot religiösa fundamentalister. I den colombianska slummen får en tonårig yrkesmördare ett kontrakt på sin bästa vän och i en bedagad australiensisk fiskeby faller en kille för skolan snyggaste tjej och kommer att få så mycket stryk av hennes ligist till pojkvän.
Varje ögonblick är lika drabbande trovärdigt. Varje huvudperson, varje livserfarenhet tas på lika stort allvar av sin författare. Ingenting kan slå skönlitteraturens empatiska kraft, framhåller Nam Le ofta i intervjuer, och den inställningen genomsyrar verkligen novellerna i "Båten.
Samlingens första text, "Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmärtighet och offervilja" – efter Faulkners gamla sanningar – fungerar nästan som en ramberättelse. Där förfasar sig Nam Le, som går en författarutbildning i Iowa, över trenden med "etnisk litteratur" samtidigt som han gör ett försök att skriva sin pappas historia från kriget i Vietnam. Tillsammans med slutnovellen om de vietnamesiska båtflyktingarna inger den en känsla av försoning, samtidigt som metaeffekten av den lite sökta författaren Le ger upphov till några riktigt roliga scener.
Kanske blir humorn ett mer framträdande drag i nästan projekt? Enligt författarens hemsida blir det en roman som ska innehålla thailändska pirater. Nam Les är ett författarskap som skulle kunna ta vägen nästan vart som helst. Han har hantverket och han har uppenbarligen känslan och fantasin. Det ska bli verkligt spännande att se vad han gör av dem nästa gång.
Nam Le föddes 1979 i Vietnam men kom tre månader gammal med sina föräldrar till Australien som båtflykting. Där växte han upp och utbildade sig, intresserade sig framför allt för poesi och skrev sitt slutarbete om W H Auden helt på vers. En period arbetade han som företagsjurist innan han 2004 bestämde sig för att satsa på skrivandet och en utbildning vid Iowa Writers' Workshop i USA. Han debuterade med "The Boat" 2008. Den renderade honom en mängd hedersutmärkelser, bland annat Dylan Thomas-priset samma år.
