Annons

Drabbande stark feministisk ådra

Danska Louisiana har just nu en stor färgstark utställning med den publika konstnären Pipilotti Rist, men frågan är om inte utställningen på samma plats, med den närmast okända Birgit Jürgenssen är den verkliga sensationen. Kulturjournalisten Henric Tiselius recenserar.
Konst • Publicerad 15 augusti 2019 • Uppdaterad 27 augusti 2019
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Birgit Jürgenssen: ”Ich möchte hier raus!” (”Jag måste ut härifrån!”), från 1976.
Birgit Jürgenssen: ”Ich möchte hier raus!” (”Jag måste ut härifrån!”), från 1976.Foto: Louisiana/Pressbild

Häromdagen fick vi som var på plats på Österlen chansen att känna en fläkt av ”dåtidens” kvinnokraft. Vi fick sjunga 70-tals-allsång ”Åh åh åh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras” på Rikstolvan i Järrestad, tillsammans med Gudrun Schyman och Gittan Jönsson, två kvinnor i samma generation, ja, födda året intill aktuella Jürgenssens 1949.

Konstnären Gittan Jönsson (”Dammsugerskan” ) har skapat filmen ”Parallella linjer” där hon främst skildrar de svenska 70-talskonstnärernas feministiska kamp och gemenskap. Den energin och lusten som fanns där har gjort skillnad, och bör inte glömmas framöver. (Att SVT tackat nej till att visa Jönssons ”Parallella linjer” är mer än uppseendeväckande.) Men den fanns sannerligen också på andra håll än i ”föregångslandet” Sverige.

Annons

Med utställningen ”Ich Bin” skakar Humlebæk-museet liv i Birgit Jürgenssens bortglömda konstnärskap, och genom österrikiskans bilder – fotografier, självporträtt, teckningar och objekt – möts man av en känslig själ och en våldsamt stark feministisk ådra. Ja, en tid nog starkare, punkigare och definitivt mer sarkastiskt humorfylld än metoo-vågen. I Jürgenssens konstnärskap blandas galna upptåg med finurligheter, både stark erotik med kritik mot sexismen.

Den ”okända” Wien-konstnären – lågmäld och enkel, vass och tuff – får sent om sider och välförtjänt en plats i rampljuset. Undertecknad såg den stora och breda ”Ich Bin” redan under sin urpremiär i Bergamo i Italien och fascineras djupt av hennes teckningar, fotografier och objekt när de nu anlänt till Danmark.

Birgit Jürgenssen: ”Utan titel (kroppsprojektion)”, från 1988/2009.
Birgit Jürgenssen: ”Utan titel (kroppsprojektion)”, från 1988/2009.Foto: Poul Buchard/Pressbild
Birgit Jürgenssen: ”Utan titel (improvisation)”, från 1976.
Birgit Jürgenssen: ”Utan titel (improvisation)”, från 1976.Foto: Lousiana/Pressbild

I september 2003 går Birgit Jürgenssen på en rutinundersökning i sin hemstad Wien. Läkaren upptäcker en tumör i bukspottkörteln och fjorton dagar senare är hon död. Bara 54 år gammal.

Första frågan är förstås vilka vägar hennes tidigare så dolda konstnärskap hade kunnat ta sig framöver. Hon som hela tiden visade sådan styrka och äntligen börjat uppmärksammas. Men låt frågan vila, man behöver inte mytologisera alla döda konstnärer. Koncentrera er istället på det hon hann skapa: Dessa rika, roliga, skarpa, feministiska och ganska ensamma, samtidigt smärtsamma verk, så väl värda ett besök på Louisiana.

Birgit Jürgenssen föddes i en läkarfamilj fyra år efter andra världskrigets slut i ett krigstrött Wien. Hon började att rita som mycket ung. Och som vi nu kan se har hennes lite mer vuxna teckningar kvar barnets blick, de är som en blandning av grafiska 1700-talsblad och serietidningen Larson! Lekande med sitt jag eller sina olika jag som en Cindy Sherman. Mer empatisk och med tydlig politisk udd, men aldrig programmatisk, det tar både hennes humor och ensamhet död på.

När man går genom salarna fyllda av Jürgenssens egensinniga verk, foton, teckningar, skulpturer skapade av vardagsföremål och skor, collage och självporträtt av allehanda slag, inser man snabbt att dessa flera decennier gamla alster talar direkt till oss. Som om hela metoo, dess ilska såväl som frustration, här når någon form av ilsken förlösning i denna individuella samtidigt kollektiva konst från en tidigare tid.

Centrala ”Ich Bin”, från 1995, berättar allt om leken som verktyg för det allvarliga. På en svart tavla står ”jag är” med vit krita. Bredvid hänger en svamp som kan torka bort detta statement.

”Nej, jag vill inte suddas ut…” som vi sjöng där häromdagen i kvinnoklassikern.

Jürgenssens ironi ger klarhet och synlighet.

Det finns förstås en historisk tråd av genuskritik, av avslöjanden av den kvinnliga underordningen som binder samman några av 1900-talets starkaste kvinnliga konstnärer. Även i sätten att arbeta. Det är exempelvis mer eller mindre belagt att Birgit Jürgenssen hittade inspiration i den 35 år äldre tysk-fransk-schweiziska Meret Oppenheim, vars surrealism och objekt i päls allt mer gled över i frågor om kvinnans lott i världen.

Annons

Och precis som en Louise Bourgeois ägnade Jürgenssen sig åt fotografi, teckningar och skulpturer, skapade ur en vardag som sedan laddas med sexualitet, fräckhet, fetischism. Kropp och klädesplagg. Tankarna går också till Francesca Woodman och redan nämnda Sherman. Eller jämnåriga amerikanskan Barbara Krüger (”Your body is a battleground”).

I Birgit Jürgenssens omgivning i Österrike fanns också konstnärliga utbrytarrebeller som Valie Export och Renate Bertlmann, som båda, i samma anda som Jürgenssen bjuder på ifrågasättande konst kring könsmaktsordning, sex och identitet med humor och vass ironi.

”Kvinnor och ironi är fortfarande tabubelagt, precis som kvinnor och humor. Priset för det är till stora delar, att man inte blir tagen på allvar.” lär Jürgenssen ha sagt.

Jürgenssen försökte flera gånger på 70-talet få tyska förlaget DuMont att ge ut en bok om kvinnliga konstnärer, förgäves. Hon undervisar, men motarbetas i sin egen konst. Hon får stå ensam i ett eget kaos. Och först på senare delen av 90-talet får hon något som helst erkännande, dels genom att hennes galleri Hubert Winter arbetar för henne, dels genom den lilla konstnärsgruppen ”Die Damen”. 1998 får hon äntligen ställa ut i New York, men hon dör bara fem år senare i sitt Wien.

Nu köper Moma in några av hennes verk, och elva år efter hennes död uppkallas en gata efter henne i norra Wien.

Det är förvisso inte bara Jürgenssen som nu lyfts upp från 70-talets centraleuropeiska feministiska konstådra, exempelvis har hennes kollega Bertlmann, vid 75 års ålder, blivit Österrikes representant vid Venedigbiennalen med sina fallosar i lustiga klädedräkter och med sin första soloutställning i New York. Det finns en lekfullhet i österrikisk konst som samtidigt drar mot det morbida. Onekligen ett släktskap av smarta, feministiska konstnärer som nu får synas. På tiden kan tyckas.

Någon gång känns bilderna daterade, men oftast – även om de är 30-40 år gamla och vi lever i en annan tid – som om de fräter lika bra 2019. De bryter helt enkelt mot konventioner som naglats fast i det europeiska sinnet och Jürgenssen avslöjar oss än idag.

Birgit Jürgenssen: ”Hausfrauen - Küchenschürze”, (Husmödrar – köksförkläde”, från 1975.
Birgit Jürgenssen: ”Hausfrauen - Küchenschürze”, (Husmödrar – köksförkläde”, från 1975.Foto: Christian Schindler
Birgit Jürgenssen: ”Schwangerer Schuh” (”Gravid sko”), från 1976.
Birgit Jürgenssen: ”Schwangerer Schuh” (”Gravid sko”), från 1976.Foto: Louisiana/Pressbild

Konst

Birgit Jürgenssen

Utställningen ”Ich bin” på Louisiana konstmuseum i Humlebæk, Danmark visas till 22 september.

Henric TiseliusSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons