Drömmar och dikt i Bukarest

bokrecension Artikeln publicerades
Rumänske författaren Mircea Cartarescu skapar en hypnotisk och drömsk värld.
Foto: Anders Ahlgren/SvD/TT
Rumänske författaren Mircea Cartarescu skapar en hypnotisk och drömsk värld.

Mircea Cartarescus nya voluminösa roman, den närmast hypnotiska ”Solenoid”, är på författarens karakteristiska vis en legering av dikt och fantasi, liv och litteratur, med ett drömskt Bukarest som fond. Martin Lagerholm har läst.

Solenoid

Roman

Författare: Mircea Cartarescu

Förlag: Albert Bonniers

Översättning: Inger Johansson

”Du onyttiga bok, du är mig kär, / du saknar svar och du gör ingen klok”. Så avslutas den rumänske poeten Tudor Arghezis dikt ”Ex Libris”, och som Mircea Cartarescu valt som motto för sina nya roman ”Solenoid”. Sentensen skulle lika gärna kunna beskriva läsarens spontana reaktion på detta gränslösa kraftprov och alternativa självbiografiska verk i storformat. För hur referera till en 800-sidig hydra till roman, med sina litterära meanderornament och gäckande ingivelser som förvillar och tjusar med samma övertygelse, och som just inte gör en särskilt mycket klokare?

fakta

Slog igenom med ”Levanten”

Faktaruta: Mircea Cartarescu föddes i Bukarest 1956 och växte upp där under enkla förhållanden. Efter studier i filologi och arbete som språklärare, då han samtidigt debuterade som poet, gav han ut en rad diktsamlingar innan han på bred front slog igenom med verseposet ”Levanten” (1990), en postmodernistisk pastischartad historia i lekfullt arkaisk stil.

Hans stora mästerverk, trilogin ”Orbitór” (1996-2007), har gett honom världsrykte och en numera given plats bland förmodade Nobelprisvinnare.

Åtta prosatitlar finns tillgängliga på svenska, samtliga i Inger Johanssons översättning.

Bokens första mening: ”Jag har fått löss igen, blir inte ens förvånad längre, inte skräckslagen, inte ens äcklad.”

Visa mer...

Sin vana trogen håller sig Cartarescu även här till sitt Bukarest, och som brukligt dessutom i någon form av dubbla och samverkande verkligheter som fluktuerar mellan den faktiska världen här och nu och minnets, drömmens, fantasins och det möjliga livets manifestationer. I den expanderande berättelsens brännpunkt en man, verksam som språklärare, som rör sig i tillvarons små cirklar och inte kan släppa tanken på vad som hade hänt i hans liv om den tillfälligt uppmärksammade och magnifika dikt han skrev som ung student hade nått ett större och mer varaktigt erkännande hos åhörarna under hans uppläsning på läseklubben. Till saken hör att Cartarescus egen litterära karriär tog fart just genom hans medverkan i en liknande litterär sammanslutning i 70-talets Bukarest. Detta dubbla perspektiv – den så att säga fiktive ”misslyckade” Cartarescu och verklighetens uppburne världsförfattare, som nu alltså skriver en bok om sitt möjliga ”andra jag” – löper under romanens gång inte bara parallellt, utan ingriper i varandras historier och utgör sammantaget ett slags alternativ skildring av den verklige Cartarescus litterära universum.

Inte vet jag hur Cartarescu går tillväga, men han gör det igen, och igen.

Hur kan man fortsätta att skriva böcker efter den makalösa och till synes redan uttömmande ”Orbitór”-trilogin? undrar man. Efter denna totallitterära romansvit som erövrade en hel värld? Genom sitt blandbruk av självbiografi och fiktion utgör det mästerverket ett trotsigt försök att inbegripa hela verkligheten – i text och minne, mellan historia och utopi, på fantasins hemliga stigar – och som i och genom detta också skildrar efterkrigstidens Bukarest genom den lille pojken Mirceas ögon. Inte vet jag hur Cartarescu går tillväga, men han gör det igen, och igen. Och på ungefär samma berättartekniska och tematiska botten. Den metalitterära och allvarliga leken med dikten och verkligheten, med det klara ljuset och de dunkla dunsterna, har visserligen en rik tradition i den västerländska litteraturen, men få andra nu levande författare har som han uppenbarat detta huvudmotiv med en så betvingande konstnärlig potens. Cartarescus jakt på de rätta litterära uttrycken med avseende på de mystiska metamorfoser som kanske rentav är själva definitionen av livet fortsätter alltså.

Har Cartarescu då inga svagheter? I formellt berättarteknisk mening, nej.

Att den nya romanens titel är döpt efter det fysikaliska begreppet solenoid – en typ av magnetspole – som i romanen befinner sig under Bukarest och rentav får dess hus och människor att sväva i luften, är ett kongenialt grepp i syfte att liksom förkroppsliga den i grunden transcendentala idén om tillvarons översinnliga väsen. Den något missbrukade termen magisk realism har verkligen bäring på Cartarescus författarskap, liksom på samtida diktarkollegor som Salman Rushdie och Christoph Ransmayr. Livet som en dröm, som material för omvärderingar och kontrafaktiska scenarion, och där det för den vuxne författaren i grund och botten handlar om att ifrågasätta allt, inte minst sitt eget skrivande, samtidigt som han strävar efter att en gång för alla försöka lösa livets gåta. Och det är väl framför allt här som ”Solenoid” skiljer sig från i huvudsak ”Orbitór”, i det att den på ett mer medvetet och strukturerat vis antar formen av ett slags filosofiskt poem med slutsatsen att sanningen bara kan sökas inom oss själva; att våra egna individuella liv utgör råmaterialet till frågan vad tillvaron ytterst sett utgörs av.

Har Cartarescu då inga svagheter? I formellt berättarteknisk mening, nej. Möjligen kan man framhålla att en episk och liksom obevekligt framvällande prosa som hans – i synnerhet som författarskapet i stort befattar sig med snarlika motiv, om än med fina perspektivjusteringar – förvisso kan inge en viss mättnadskänsla hos läsaren. Men så sjunker man aningslöst åter in i och villigt underkastar sig den hypnotiska och drömska värld som omärkbart suddar ut polariteten mellan liv och litteratur, och som åter igen nu erbjuds oss i ståndaktiga Inger Johanssons formidabelt tonsäkra översättning.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.