Elin Boardy: "Tiden är inte än"

Ny bok
Elin Boardy, 1979, bor i Göteborg. Bibliotekarie och författare. Romandebuterade 2008 med "Allt som återstår".
Elin Boardy, 1979, bor i Göteborg. Bibliotekarie och författare. Romandebuterade 2008 med "Allt som återstår".

Än en gång visar Elin Boardy att hon är en mästare på att snickra ihop en stark historia i historisk miljöer. Den här gången i digerdödens medeltid. Kulturskribenten Martin Lagerholm har läst "Tiden är inte än".

Elin Boardy

"Tiden är inte än"

(Wahlström & Widstrand)

Artikeln publicerades 24 mars 2017.

Kring år 1350 lämnar en ung kvinna Sverige och beger sig ut på en lång vandring genom ett Europa svårt härjat av digerdöden. Hennes för läsaren länge dolda drivkraft prövas på vägen av en lång rad tillfälliga möten med människor som på ett eller annat sätt drabbats av den förintande farsoten.

Vad som förenar Elin Boardys hittills fyra utgivna romaner är de historiska miljöerna och det uttalat kvinnliga perspektivet. Senast i ”Mary Jones historia”, där den berömde piraten Long John Silvers kökspiga ger sin version av händelserna i Robert Louis Stevensons pojkboksroman ”Skattkammarön”.

Kvinnovarandet är ett framträdande motiv också i hennes senaste roman ”Tiden är inte än”, där centralgestaltens kringvandrande tillvaro liknar den medeltida vagantdiktarens, men där hennes natur snarare är den tystlåtna och gåtfulla iakttagarens. För att mera ostört kunna driva runt på kontinentens krokvägar gör sig kvinnan till man – bort med doket och hårflätan, fram med manteln och vandringsstaven!

Sigrid blir Olof, Jon eller Amund, och den slumpvisa färden går till Danzig och Krakow, Prag och Dresden, Erfurt och Köln, Eindhoven och Amsterdam...

Hon följer i den obarmhärtiga svarta dödens stinkande spår, i ett slags outtalad och hemlig dragning till förgängelsen och förruttnelsen; en mörk lockelse bakom vilken vi anar en länge outtalad sorg och smärta.

Sin vana trogen skriver Boardy en prosa som är både enkel, fängslande och berättarekonomisk. Visserligen skaver det något mellan hennes kärnfulla, lätt lyriska språk och det episka anslaget, och förvisso består miljöbeskrivningarna huvudsakligen av litet väl rudimentära schablonbilder av de historiska stadslandskapen.

Texten dignar så av kjortlar och ränslar, av rökt fisk och kålstuvningar, av tiggare och krymplingar, horor och gycklare, av bödelskvarter och fattigkåkar. Schematisk medeltid så det står härliga till! Ändå tyngs romanen inte nämnvärt av detta, eftersom Boardy – åter igen – visar att hon är fena på att snickra ihop en bra historia, med fin känsla både för dramaturgi och spännande infallsvinklar.

Den specifikt kvinnliga erfarenheten, här skildrad genom Sigrids många könsöverskridande förklädnader, är ett välfunnet grepp. Ett annat är de outtalade litterära allusionerna, där exempelvis huvudgestaltens vandring genom det pestdrabbade Europa kan läsas som en sorts pendang till det medeltida allegoriska dramat ”Spelet om Envar”, och där Sigrid/Olof/Jon/Amund genom sina flyktiga möten med olika slags människor hamnar i en mängd arketypiska situationer på livets väg.

Ytterligare en lyckad berättarteknisk finess är de knappt sidolånga historiska notiser som på en dryg handfull ställen i romanen, och föranledda av de geografiska förbindelserna mellan nutid och framtid, sprängs in mellan de löpande kapitlen och liksom förstärker romanens ledmotiv Död och Flykt.

Dessa passusar påminner oss om kommande katastrofer och fenomen (Auschwitz, bombningarna av Dresden, vår tids tiggare och flyktingar), sätter digerdöden i en historisk kontext och tjänstgör som ett slags profetior.

Men också som en erinran om att människan alltid reser sig igen ur askan – och vandrar vidare mot nya tragedier och nya välsignelser.