En fråga om arv

Journalisten Björn af Kleen får egentligen inte kalla sig af Kleen. Inte enligt Riddarhuset. Namnet har han nämligen efter sin mamma och "namn och blod" ärvs enligt adelns principer inte efter modern. En petitess, kan man ju tycka, men mönstret går igen.

Arv är, som titeln "Jorden de ärvde" understryker, centralt i af Kleens bok om den svenska adeln. Inte minst handlar det om fideikommiss, principen att egendomen odelat går till äldste sonen eller motsvarande manlig arvinge. Det är något de flesta av oss förknippar bara med Jane Austen-romaner, men som faktiskt fortfarande lever och frodas i Sverige trots att lagen om avskaffande kom 1964 och fideikommisser naturligtvis strider mot all modern, individbaserad arvsrätt.

"Jorden de ärvde" ären mångsidig och påläst reportagebok. Björn af Kleen tecknar juridiska, kulturella och ekonomiska bakgrunder, låter en mängd olika röster komma till tals och bjuder på inblickar i miljöer och människoliv som man sällan stöter på. Det här är inte människor som direkt viker ut sig i vecko- och kvällspressen, men af Kleen har fått in en fot på godsen, i styrelserummen, på internatskolan, i jakttornet och till och med på en begravning. Redan innan boken kom ut blev han för övrigt också stämd av en av de medverkande adelsmännen som ville ta tillbaka sin medverkan.

Även om författaren förhåller sig kritisk till mycket av det han beskriver är det långt ifrån någon ensidig bild han ger. Det minst smickrande är somliga av de intervjuades egna uttalanden och skrivelser. Den äldste sonen som hotfullt vill slänga ut sin 90-åriga mor, efter att faderns testamente ogiltiggjorts genom en förlängning av fideikommisset, fastnar förstås i minnet. Andra iögonenfallande resonemang förs av före detta statsministern och numera godsherren Göran Persson.

Om "Jorden de ärvde"bjuder på många högst intressanta personliga möten, så är nog ändå de strukturella förhållanden den sätter fingret på minst lika avslöjande. Boken är nämligen också en berättelse om socialdemokratins lite märkliga men fullkomligt vänskapliga förhållande till adeln och godskulturen.

Det är socialdemokraterna som står för många av de förändringar som gynnat bokens adelsmän ofantligt. Det gäller förstås slopandet av arvskatten och av skatten på arbetande kapital, men också förlängandet av fideikommisser som tagit fart det senaste decenniet. Gynnandet av storgods och adlig överhet anses nämligen numera kulturhistoriskt och värt att bevara.

Det är inte utan att man måste tillägga att "Jorden de ärvde" slutligen är en lektion i vad skickliga lobbyister kan åstadkomma med lite nedärvda resurser. Det gör Björn af Kleens bok till ett belysande, provocerande och mycket läsvärt porträtt av uråldrig adelsmakt som är högst aktuell.