En läsupplevelse som växer
Mördarens mamma
Författare: Ida Linde
Förlag: Norstedts
Genre: Roman
Hur det skulle kännas att som förälder förlora ett barn, kan de flesta av oss livligt föreställa sig. Bara själva tanken får alla möjliga gråsvarta nyanser av förlamande sorg, förtvivlan och tomhet att ta vår mörka fantasi i besittning. Den enda lilla möjliga trösten vore att alla de här känslorna är fullt tillåtliga (och förväntade) i omvärldens ögon. Men om ens barn istället tagit livet av någon annans barn? Smärta, förkrosselse och helvetets förgård även här. Och skuld, kanske, förstärkt av en minst lika förlamande insikt om att sorgen i det här fallet inte vore lika legitim, utan automatiskt kontaminerad med en överväldigande känsla av skam som isolerar och förvägrar en tillträde till världen på samma villkor som tidigare.
Det senare tvingas titelfiguren i Ida Lindes nya roman ”Mördarens mamma” erfara, vilket får hennes redan kantstötta liv att tippa över. Hon har ensam levt med och så gott hon kunnat tagit hand om ”sin pojke” i en tämligen tröstlös, fattig och glåmig tillvaro hon säkert delar med många medsystrar runtom i landet och världen. I blixtbelysta och till synes banala vardagsscener zoomar Linde in och ut ur en pågående kris och stundande katastrof. Att modern älskar sin pojke och är tacksam för att ”inte vara ensamt ansvarig för att skapa dissonans”, är en symptomatisk beskrivning av en ytterst komplicerad relation. Men så kommer dagen då det nu halvvuxna barnet utan närmare förklaringar – om än förebådat av hans ibland märkliga beteende och våldsamma fantasier – erkänner för polisen att han strypt en annan pojke till döds.
”Min egen barndom hade varit glömd sedan länge. Ett telefonnummer och smaken av kokt korv med vitpeppar”, beskriver jagberättaren Henrietta sitt tidigare liv i en för Linde patenterat lakonisk stil. Glåmig diskbänksrealism och ett närmat talspråkligt prosaflöde genomsyrar den här romanen om mördarens mamma, vars livsvillkor hädanefter pendlar mellan en klaustrofobisk och närmast psykotisk ensamhet i lägenheten, den intetsägande arbetsplatsen, besökstiderna på häktet och småningom det avgörande mötet med mystiska Grace, även hon med en son bakom lås och bom. Här öppnar sig såväl portar till himlen som falluckor till helvetet, och den mångtydiga förbindelsen vecklar ut sig till en omild berättelse om sanningar, lögner, passioner och obarmhärtiga hemligheter.
Linde har i sitt författarskap framgångsrikt växlat mellan prosa och poesi, vilket i ”Mördarens mamma” effektfullt smälts samman till en rå realism med anstrykning av något högstämt, där strimmor av lyriskt ljus tillfälligt tillåts illuminera allt det fula , svarta och självdestruktiva. Det är mycket snyggt gjort! Visserligen lider romanen av en del berättartekniska och psykologiska brister, men just den stilistiska blandformen är tillräckligt litterärt anslående för att läsupplevelsen skall dröja kvar och växa.
