En persisk klassiker om ett mjukare islam

Kultur

I en tid när det verkar att ha blivit folksport att skälla på islam så kan det vara passande att påminna om islams andra sida.

Artikeln publicerades 2 november 2010.

En varmare och mjukare sida så som den till exempel gestaltas genom verken till den medeltida persiske poeten Rumi.

Hans huvudverk, den omfångsrika "Andliga strofer", kallas ibland för "den persiska Koranen", och skulle kunna beskrivas som en islams Nya Testamentet, genom sitt insisterande på en Kärlek som står över Lagen.

Diktverket är en så kallad "masnavi", det vill säga en serie parrimmade versberättelser, vilka var lika populära som romaner är i vår tid, och som var vanliga i den persiska muslimska kulturen. Ett slags kombinerad versromans och lärodikt som kan ta upp nästan vilka motiv som helst, och som vetter mot mystiken och är starkt symbolistiska.

Den persiska versberättelsens tre största, alltså deras Goethe, Cervantes och Shakespeare, låt säga, kan möjligen sägas vara Nizami Ganjavi, Farid ud-Din Attar och så alltså Rumi.

Jalal al-din Rumi levde under det mesta av 1200-talet och skrev sina "masnavi" under sina sista tio år. Eller rättare sagt pratade fram dem, fastän på rim och allt, medan sekreteraren Husam/Hosamoddin skrev ned dem.

Omfånget av de sex böckerna masnavi är på cirka 50.000 versrader, vilket vill säga omkring "Odysséens" och "Illiadens" längd tillsammans. Det mest kända avsnittet är det inledande "Vassflöjtens sång", som har översatts tidigare, fint utförda av Ashk Dahlén i en volym med samma titel.

Nu är det dags för en nytt urval på svenska. Det heter "Ljuvliga skratt". Den är översatt till versrads-uppstyckad prosa och är utan egentligt diktkonstnärligt värde, förutom då till dess lättflytande och lättillgängliga svenska språkdräkt.

Det låter kanske inte så givande. Men det är det, därför att detta är ett mycket speciellt urval som återger de delar av Rumis masnavi som den brittiske orientalisten Reynold Nicholson i sin tid återgav på latin.

Det rör sig alltså om det mindre antal Rumi-dikter som rymmer sexuella eller groteska inslag. En nog så udda infartsport till den store mystikern. Men för den rene är allting rent, som man säger.

Flera av urvalets dikter är direkt festliga, om än också kännetecknade av dubbla bottnar och av snabba växlingar. Boken visar också på en ovan men möjlig och fruktbar övergång mellan sinnlighet och andlighet. Den asketiske mystikern förnekar här likväl inte sinnenas värld dess värde.

Man kan absolut läsa verket som det presenteras i detta urval som en religionsfilosofisk tankebok, med ett par kapitel om dagen som lämplig dos. En berättelse i bilder och scener, där redan den inledande historien om Nasuh – haremets fingerfärdige schamponerare – antyder vad som rikt skall följa.

Det är tankeväckande hur den muslimska mystiken i sin sufiska tappning som hos Rumi (och hos Attar) visar på beröringspunkter med buddhismen, som vad gäller den hjärtelätta optimismen i buddhismen vad angår hur ingen situation är att betrakta som helt hopplös, och att allt omkring oss är att uppfatta som på en och samma gång både verkligt och overkligt.

Igen undrar man så om inte alla religioner, under hjärtats begrundan, faktiskt leder fram till samma kärna. I denna form av frisinnad tillbedjan tillåts oväntat även humorn fungera som en öppnande religiös kraft i berättelserna. Att skratta sig fram till Gud – säg, låter inte det som en inbjudande väg?