En stämma borde lyfts fram

Kultur Artikeln publicerades

”Det goda inom dig” (Albert Bonniers Förlag)Även i Linda Olssons tredje roman finns ett musikaliskt spår, men Charlotte Wiberg övertygas inte av polyfonin. Istället anser hon att författaren borde begränsat sitt berättande.

LINDA OLSSONNY BOK. Delar av Linda Olssons nya roman påminner mig om Jane Campions succéfilm ”Pianot” från 1993. Det handlar om såväl plats – båda berättelser äger rum i ett nya zeeländskt kustlandskap – som pianospelandet. Musiken som ordlös kommunikation och själsuttryck.

I filmen kan den stumma kvinnan Ada bara uttrycka sig genom sitt flödande pianospel. I Olssons roman överraskar den lätt autistiske pojken Ika huvudpersonen genom att på gehör kunna spela både Bill Evans och Philip Glass. Inte mekaniskt utan med egna improvisationer som tillägg.

Det musikaliska motivet återkommer dock också från Olssons tidigare romaner. Återkommande sedan tidigare är även bokens teman med svåra minnen som måste bearbetas och ensamhet som måste överbryggas.

    Huvudpersonen Marianne/Marion lever ensam i en strandstuga på Nya Zeeland då hon kommer i kontakt med den skygge och vanvårdade Ika. Nuberättelsen bryts mot och löper parallellt med hennes inre rekapitulation av det liv som varit. En tragisk barndom och en kort, omöjlig kärleksaffär är vad som främst präglar det förflutna.

    En annan film kommer för mig vad gäller kärleksaffären, nämligen Clint Eastwoods snyftare ”Broarna i Madison County” (en film som förvisso bygger på en roman av Robert James Waller). Detta för att det manliga kärleksobjektet i båda fall är fotograf och ute på en resa som mynnar ut i ett stort uppslaget reportage i en vitt spridd tidskrift – och för att den kvinnliga huvudpersonen i båda fall anser sig nödsakad att välja bort kärleken.

    Men jag snyftar inte under läsningen. Olsson lyckas inte göra förhållandet och känslorna levande för mig. Redan det att låta huvudpersonen som upptakt bokstavligen snubbla över en naken guldlockig man på stranden andas romantisering snarare än romantik.

    Samma anda – det vill säga en slags förgylld livlöshet - vilar över den bild som tecknas av barnet, Ika. Han är ett misshandlat barn i åttaårsåldern men också ”en källa till djup visdom”. Han äger inte bara en enastående musikalitet men också förmåga att leda arbetet med ett konstverk så stort att det bara kan ses från luften.

    Snälla du, vill jag säga till författarinnan. Bre inte på så tjockt.

    Olsson hade gjort klokt i att för en gångs skull koncentrera sig på ett tidsplan, på en av de olika stämmor som bildar romanens polyfoni. Företrädesvis den stämma som berättar om Mariannes barndom; bara där blottar sig några rena smärtpunkter och texten lever.