Enda säkra: Det blir en oväntad president

Essä ,
Supporters till franska presidentkandidaten Emmanuel Macron.
Foto:

Söndagen den 23 april hålls den första omgången i det franska presidentvalet. Uppmärksamheten är stor, inte minst runt om i hela Europa. Marie Demker, professor i statsvetenskap, tar oss med in till en ovanlig fransk valvår, där dåligt förankrade kandidater står inför ett låst politiskt läge.

Artikeln publicerades 22 april 2017.

Våren 2017 väljer Frankrike såväl president som nytt parlament. Och eftersom den nuvarande president Francois Hollande inte ställer upp till omval för en andra period är den politiska framtiden alldeles ovanligt öppen. De fyra kandidater som har chansen att gå vidare till presidentvalens andra omgång är Emmanuel Macron, Marine le Pen, Francois Fillon och Jean-Luc- Mélenchon, de två sista får dock betecknas som överraskningar i en andra omgång.

Någon gång vid den här tiden förra året tänkte sig nog både franska väljare, partier och presidenten själv att årets presidentval – som vanligt – skulle stå mellan en vänster- och en högerkandidat, sannolikt Manuel Valls (PS) mot Alain Juppé (Rep). Två kandidater med tydliga profiler men ändå båda med möjligheter att appellera till väljare i mitten av den politiska skalan.

Men, så blev det inte alls. Någon kandidat från socialistpartiet kommer inte att vara med i den andra omgången den 7 maj, kanske dock någon från Republikanerna (Fillon). Men mest sannolikt är att den andra omgången kommer att stå mellan en extrem-kandidat med lojalt stöd av sitt parti Front National och stora grupper av arbetarklassen, Marine le Pen, och en mittenkandidat utan parti men med stark sympati från en urban, europavänlig medelklass, Emmanuel Macron.

Om högerkandidaten Francois Fillon kommer tillbaka efter alla de anklagelser och undersökningar om korruption mot både honom och hans hustru, eller om den oberoende men luttrade vänstersocialisten Mélenchon tar sig ända till andra omgången vore det snarast sensationellt.

De två traditionellt stora blocken i fransk politik, vänsterblocket med Parti Socialiste (PS) och högerblocket med les Republicaines (Rep), valde alltså båda att ha så kallade primärval inför presidentvalet 2017. I inget av de fallen utföll processen på ett för partierna gynnsamt sätt.

I socialistpartiet vann Bënoit Hamon primärvalen men har hamnat i ohjälpligt bakvatten i debatten och har ingen realistisk möjlighet att gå till andra omgången. Och Francois Fillon var inte den väntade kandidaten och har därför inte heller lyckats samla partiet kring sig själv på ett mobiliserande sätt, dock är hans väljare nästan lika säkra på sitt val som Marine le Pens väljare.

Primärval i Frankrike är en nyordning och reglerna var ytterst fria; betala en mindre summa och skriv under på några allmänna politiska premisser. Primärvalen tenderade därför att bli en omröstning bland i första hand sympatisörer i allmänhet och inte partiets aktiva, men sannolikt kom också en hel del motståndare att rösta för att få fram en kandidat med lägre chanser än den egna. Primärval av denna typ tenderar att normalt selektera fram goda kandidater med ledaregenskaper och retorisk förmåga, vilka dock ställs inför höga förväntningar. Eftersom kandidaten inte tas fram med tanke på den konkurrenssituation som valet tänks bli, utan mer som en önskekandidat eller som en ideologiskt profilerad kandidat, så är framgångsmöjligheten i valet lägre än om kandidaten tas fram genom en intern process.

Bënoit Hamon kan vara ett bra exempel på det, socialistpartiet röstade i Hollandes frånvaro fram en kandidat som står till vänster om Hollande, som alltså av partisympatisörerna tänks bättre än Hollande driva igenom socialistpartiets politik. Men eftersom socialistpartiets politik har varit otydlig och Hollande under fem år inte lyckats få igenom särskilt många av sina vallöften framstår Hamon redan innan valet som en förlorare. En sådan kandidat kan ha hur goda politiska idéer som helst, men förmår inte attrahera väljarnas förtroende och stöd.

Även Fillon kan sägas ha liknande problem eftersom han står på den konservativa och nationalistiska sidan av sitt parti, inte i någon ideologisk mittfåra. Många borgerliga väljare med mer frihetliga idéer lockas därför av den vältalige Emmanuel Macron som med entusiasm talar om Europa och om ekonomiska frågor på ett sätt som tycks ligga närmare dem.

På samma sätt lockas många besvikna socialistväljare av den oberoende vänsterkandidaten Mélenchon, som är både karismatisk och vänsterprofilerad på ett sätt som Hamon inte kan vara med sitt arv från Hollande. På så sätt har primärvalsinstrumentet nog spelat de franska väljarna ett spratt om vi ser till förmågan att ta fram de bästa kandidaterna ur ett konkurrensperspektiv.

Dock kommer det stora eldprovet att bli när den valda/-e presidenten skall trumma ihop en parlamentsmajoritet i juni. Grundläggande för att förstå vidden av förändringen i fransk politik är att den franska politikens starka ram i form av starka institutionella ordningar – presidentmandatet och presidentens roll som obunden av partiintressen – har satts ur spel sedan femton år. När Jacques Chirac 2002 tillträdde sin andra mandatperiod var mandatet endast fem år, han hade på eget initiativ samordnat parlamentsmandat och presidentmandat till femårs-mandat.

Tidigare valdes presidenten på sju år och parlamentet på fem, allt för att skapa en viss balans mellan dessa båda demokratiska institutioner. Med gemensamma mandatperioder uppkommer istället en politisk spelplan där individfixering, karismatik, politiska visioner och löften liksom personlig vandel står i centrum för hela kampanjen.

Hur kandidater som Macron, Mélenchon och le Pen ska fylla parlamentet i det efterkommande parlamentsvalet med lojala, ideologiskt övertygade och erfarna ledamöter i tillräcklig stor mängd är en avgörande fråga. För le Pen, som trots ett organiserat partistöd inte har någon inröstad kandidat sedan tidigare blir det ett vågspel, liksom för Macron och Mélenchon, som inte har några tydliga partigrupperingar bakom sig.

Fransk politik kan mycket väl vara på väg tillbaka till det 1950-tal när de polariserande konflikterna omöjliggjorde långsiktiga och stabila politiska reformer och lösningar. Mélenchon har sagt sig vilja avskaffa femte republiken som sådan, med sitt närmast monarkistiska styrelseskick, till förmån för en mer traditionell parlamentarism. Sannolikheten för att han blir president är emellertid ganska liten.

Marine le Pen vill stärka staten och centralisera genom att minska antalet parlamentsledamöter samt minska eller avskaffa regional och lokal demokrati. Inte heller för hennes del är sannolikheten stor att hon är den som flyttar in i Elyséepalatset efter den 7 maj.

Återstår Macron och Fillon – Fillon kommer sannolikt inte att förändra institutionernas grund, gaullist som han är, men han vill ha folkomröstning om att minska antalet parlamentsledamöter och slå samman lokala styrelsenivåer i landet. Macron å sin sida vill införa strängare regler för parlamentsledamöternas ekonomi och deras möjligheter att ha många uppdrag. Ingendera av de tre sistnämnda är särskilt omstörtande.

Fransk politik under Macron riskerar att bli en fortsättning på Hollandes styre, där välbehövliga ekonomiska och sociala reformer inom skola och arbetsliv inte kan genomföras eftersom det breda politiska stödet i mitten saknas i fransk politik. Men fransk politik under Fillon riskerar å andra sidan att kantas av korruptionsanklagelser och hugg i ryggen från partivänner som inte vill vara med om de stora nedskärningarna i statlig förvaltning som han föreslagit.

Ett Frankrike under Macron kommer dock att söka stöd i en fortsatt europeisk integration och sannolikt hos Tyskland, medan Fillons Frankrike blir mer isolationistiskt och tveksamt till bindande europeiska överenskommelser. Kanske kommer Fillon till och med att närma fransk policy till Storbritannien, trots brexit, istället för till Tyskland?

Mest sannolikt är att båda dessa möjliga presidenter kommer att få kämpa en fem år lång kamp med vad som i Frankrike kallas ”société bloquée” eller ett ”låst samhällsklimat” där olika intressen hela tiden blockerar möjligheten att få majoritetsstöd för grundläggande förändringar i ekonomi och arbetsliv. Möjligen kommer de att få igenom enstaka förändringar men knappast tillräckligt för att skapa utrymme för nya politiska allianser och ekonomisk tillväxt.

Externa förändringar som brexit-processen, utvecklingen i Turkiet, valresultatet i Tyskland eller den inre dynamiken i den europeiska integrationen (till exempel kring migration eller hoten mot demokratin i Ungern och Polen) får sannolikt den avgörande betydelsen för den nya/-e presidentens möjligheter att förändra Frankrike.

Det enda vi vet än så länge är att vem det än blir så blir det en oväntad president i Elyséepalatset de närmaste fem åren.

Fotnot. Marie Demker är professor i statsvetenskap, vid Göteborgs universitet.