Erlander, Tage: "Dagböcker 1955"

Kultur Artikeln publicerades

NY BOK. För sjätte gången läser jag en utgåva av vår längste statsministers dagböcker och nu är vi framme vid 1955, då Tage Erlander varit regeringschef i nästan tio år och hunnit blir varm i kläderna. Sonen Sven Erlander har redigerat dagböckerna och som vanligt åstadkommit ett pålitligt resultat - Tage Erlander: Dagböcker 1955.

Det var det året svenska folket genomförde sin andra folkomröstning (den första handlade om "rusdrycksförbud" 1922). Nu gällde det övergång från vänster- till högertrafik och 82,9 procent av de röstande ville inte vara med om någon förändring. Förändringen kom ändå, men det skulle dröja tolv år. Det var också en tid, när man diskuterade såväl fredlig användning av kärnkraften som en svensk atombomb. Erlander var inte negativ. Miljöproblem stod knappast på agendan.



Ekonomin var som vanligt problematisk, särskilt vad gällde kreditutbudet. Restriktionerna var legio och det drabbade inte minst bostadsbyggandet. Ett motmedel som diskuterades var det (aldrig genomförda) obligatoriska "tvångssparandet". Det kommenterade statsministerns hustru, läroverksadjunkten Aina i en obetänksam intervju med orden, "att hon inte kunde spara på sin lön". Det fick hon äta upp!

Andra impopulära åtgärder för att bättra på finanserna var att införa investeringsavgifter (tolv procents skatt på investeringar) och en tioprocentig omsättningsskatt på bilköp (bilaccis).

Det knakade också i koalitionsregeringen mellan socialdemokrater och bondeförbundare (centerpartister).

Sommartorkan 1955 var underbar för semesterfirande stadsbor men en katastrof för bönderna. Jordbruksminister Sam Norup (bf) från Knislinge var i hårda duster med statsministern om vad som var mest inflationsdrivande: arbetarnas lönekrav eller böndernas begäran om kompensation för det dåliga skördeutfallet.

En stor del av innehållet i dagböckerna handlar om utnämningar. En ny riksbankschef skulle tillsättas och det blev socialdemokraten Per Åsbrink, som klandras för inkompetens i bankdirektör Lars-Erik Thunholms i år utkomna minnen. Åsbrinks "räntekupp" 1957, då räntan höjdes utan att regeringen var underrättad, gjorde honom impopulär också i Erlanders ögon, vilket lär komma att framgå av dagböckerna när utgivningen hunnit fram till 1957!

Den viktigaste personfrågan gällde växlingen på finansministerposten. Skåningen Per Edvin Sköld, född 1891, hade suttit i riksdagen sedan 1917 och fått sin första statsrådspost 1932. Nu ville han sluta och Erlander, som ofta var trött på Skölds humör och ombytlighet, var bekymrad. Vem kunde ersätta Sköld? Efter många konsultationer både inom och utom regeringen blev socialminister Gunnar Sträng mannen som skulle komma att axla Skölds mantel och det med den äran.



När jag läser denna bok om hur det gick till för femtio år sedan, den tid då mitt politiska intresse just vaknat, så är det omöjligt att inte jämföra med hur det är idag.

Tage Erlander gillade liksom Göran Persson att tillbringa veckosluten på en sörmländsk herrgård (Harpsund). Men hans utnämningspolitik var annorlunda. Han kunde vara nog så tuff, men han försökte förankra besluten bland sina medarbetare. Han var medveten om sin egen kompetens men ändå ödmjuk.

Dock har det inte varit lika roligt att läsa 1955 års dagböcker som de tidigare. Det har varit för mycket av sjukdomar (slemklumpar i halsen och gasbildning i magen) hos såväl honom själv som i den övriga familjen och det har varit för lite av väsentligheter.

De elaka personomdömena finns där, men de är mattare än tidigare. Men jag kan just nu inte komma på någon annan svensk politiker från denna tid, som skriver lika uppfriskande.

Anders Bojs

Ny bok

Tage Erlander: "Dagböcker 1955" (Gidlunds)