ESSÄ: Studentexamen är borta men glädjen är kvar

essä Artikeln publicerades
Studenter på Göteborgs Högre Samskola, 1963.
Studenter på Göteborgs Högre Samskola, 1963.

Egentligen är studentexamen avskaffad. Ingen behöver längre smyga ut bakvägen efter att ha misslyckats – och tur är kanske det. Men även om det egentligen är en gymnasieexamen dagens ungdomar tar, finns mössorna och kanske vissa av sångerna kvar. Kulturskribenten Catharina Miller dyker ner i studentseder förr och nu.

”Sjungom studentens lyckliga dag?” Nej, Herman Sätherbergs studentsång från 1852, tonsatt av sångarprinsen Gustaf, hörs idag mera sällan på skolgårdarna. Och när den sjungs blir det oftast ”sjung om”, vilket förstås låter likadant, även om nästa rad då blir lite märklig : ”Låtom oss fröjdas i ungdomens vå-år”. Vare därmed hursomhelst – studentfirandet har stolta traditioner. En del har överlevt tidens skiften, andra har fallit i glömska och nya har tillkommit. Men glädjen är densamma.

Den suck av lättnad som på studentdagen undslapp generationerna fram till 1968 är däremot försvunnen. Till all lycka. Ingen behöver längre som ”kuggad” smita ut ”bakvägen” på examensdagen. För de ungdomar som idag ”tar studenten” avlägger i själva verket gymnasieexamen, och det är något helt annat än gårdagens studentexamen, som även kallades mogenhetsexamen.

För att förstå de skillnader som döljer sig under den vita mössan får vi gå tillbaka ända till åren 1834–1862. Då gällde inte examens- utan inträdesprövning, vilken anordnades av universiteten i Uppsala och Lund. Det fanns ju bara två i hela Sverige, så resan kunde bli lång. De sex aktuella ämnena var oerhört krävande, och många gymnasister klarade inte de högt ställda kraven utan fick åka hem med svansen mellan benen. Själva systemet blev i längden opraktiskt, så i stället för att studenterna skulle resa till universiteten fick ett antal universitetslärare resa runt mellan (stift)städerna som examenscensorer. Decentraliseringen medförde ett extra plus: Nivån på gymnasieundervisningen höjdes.

1862 infördes en standardiserad studentexamen som praktiserades ända fram till 1969. Den innebar att landets alla gymnasieelever prövades skriftligt på en och samma dag. Därpå följde muntlig examination som syftade till att ”ådagalägga huruvida lärjungarna inhämtat det mått av kunskaper” som var målet för gymnasiets undervisning, och om de vunnit ”den mogenhet, som erfordras för bedrivande av studier vid universitet eller högre fackutbildning”.

Censorerna, utsedda av av Kungl. Maj:t, överlämnade till Skolöverstyrelsen sina ämnesförslag till de skriftliga proven, och de avgjorde även i vilka ämnen eleverna skulle prövas muntligt; oftast var det fyra–fem. Gymnasister som anmält sig till prövningen kallades abiturienter. När de erövrat den vita mössan tilltalades de ofta med ”kandidaten” vid de muntliga förhören på universitetet. Vem minns inte Ingmar Bergmans fars våndor i filmen ”Den goda viljan”? Kandidat Bergman kuggades.

Sveriges första kvinnliga student, Betty Pettersson, hade hunnit bli hela 33 år innan hon kunde avlägga studentexamen.

Från början var studentexamen förbehållen gossar. Sveriges första kvinnliga student, Betty Pettersson, hade hunnit bli hela 33 år innan hon kunde avlägga studentexamen. Som privatist, året var 1871. Tillträde till universitetet fick flickorna först 1873, dock med undantag för ämnena teologi och juridik.

Åter till den fruktade ”muntan” som jag själv genomled våren 1963. Förhören skedde som brukligt i mindre grupper om fem–sju. Under sekretess hade censorerna en timme i förväg meddelat våra lärare vilket tema som gällde för respektive ämne. Det var lärarna som som skötte ruljansen, men ack och ve: censorerna hade rätt att själva överta förhöret, vilket de också gjorde i min grupp. Lärarna gjorde ändå sitt bästa för att hjälpa eleverna på traven. Det klassiska exemplet är historieläraren som lugnade sina oroliga elever med löftet: ”Var de än börjar, gossar – med tre raska steg är jag över på Karl XII!” .

Efter förhören vidtog gymnasiekollegiet där de skriftliga och muntliga proven sammanvägdes, och det bestämdes om respektive elev skulle godkännas eller ej. Svaga elever hade varnats i förväg, men ännu in på 1960-talet hände det att en chansande elev fick smita ut bakvägen. På skolgården stod en besviken familj med blommor och plakat. Ingen lär sakna just den delen av studentexamen.

Om en sådan svag elev handlar Hjalmar Bergmans roman ”Markurells i Wadköping” (1919). Den utspelar sig under en ödesdiger dag, den 6 juni 1913, då den svaga abiturienten Johan ska upp i muntan. Hans far, den driftige men skrupelfria värdshusvärden, planerar att försöka muta skolans ledning med en överdådig lunch. Som lök på laxen har han instiftat ett generöst stipendium till minne av ”gossens mogenhetsexamen”. Boken dramatiserades av Hjalmar Bergman själv för Dramaten 1930, och nu senast av Ystads stående teater 2010. TV-serien från 1968, med Edvin Adolphson som Markurell, kan ses på svtplay, och romanen är härlig sommarläsning.

Men varför avskaffades studentexamen? Nationalencyklopedin förklarar: ”Studentexamen avskaffades 1968 av såväl pedagogiska som politisk-sociala och praktiska skäl. Ofta, ehuru oegentligt, används fortfarande benämningen om den examensfria avgången från dagens gymnasieskola.” Den gamla studentexamen avskaffades alltså 1968/69, men lever kvar i det så kallade IB-programmet (International Baccalaureate) som ger en internationellt godkänd examen. Utbildningen finns förutom i Stockholm, Göteborg och Malmö, i Västerås och Skövde.

I Finland har man behållit den gamla studentexamen. Reglerna för studentskrivningarna har dock mjukats upp, så att eleverna kan dela upp de sex ämnena till (högst) tre provtillfällen. De flesta väljer två, höst och vår, under avgångsåret. Frivilliga ämnen får tenteras även senare, efter godkänd examen. Den finska sjugradiga betygsskalan har benämningar på latin: Bäst är L (laudatur) som ger sju poäng och sämst är I (improbatur) som ger noll.

Den svenska studentmössan blev till i samband med skandinavismen.

Den glada dagens ”studentutspring” motsvaras i Finland av ”penkis”, och på ”bänkskuddardagen” åker man, precis som i Sverige, runt på lastbilsflak dekorerade med ballonger och mer eller mindre lyckade deviser. Hur det går till i Norge vet vi genom den populära TV-serien ”Skam”. ”Russefeiringen” slår det mesta i grannländerna.

Den svenska studentmössan blev till i samband med skandinavismen. Inför det stora studentmötet i Köpenhamn 1845 uppkom frågan om man inte skulle ha ett gemensamt igenkänningstecken. Snart enades man i Sverige om vit med svart skärm. På min tid (student 1963) hade Lunda- och Uppsalamodellen utökats med Göteborgsmodellen, som mer liknade den klassiska, lite stukade Uppsalamössan. Båda hade svart sammetsband och blågult foder. Lundamodellen stod mera rakt upp, bandet var blått och fodret rött. Alla tre modellerna hade en gul och blå ”nationalkokard”. Mössan fick inte bäras före utspring, men framöver deltog man ofta i ”mösspåtagningen” på Valborgsmässoafton, då våren sjöngs in. Dagens studentmössor är genomgående personifierade, med namn och kurs. De erbjuds ”skräddarsydda”, utförda i egen design eller efter leverantörens ”editions”. Kalaset kostar en del, så inte undra på att många abiturientföräldrar tecknar en specialförsäkring.

Ända från 1600-talet var det mer eller mindre obligatoriskt för studenterna att på europeiskt vis bära värja.

Det är inte svårt att förstå vad som menas med en ”nybakad” student, men att uttrycket har anor ända från 1400-talet – på fornsvenska nybakadher – förvånar. Det första skriftliga belägget är från 1715, och uttrycket används fortfarande. Däremot har ordet ”studentkäpp” försvunnit ur ordlistorna. Men Google ger en intressant förklaring till fenomenet. Ända från 1600-talet var det mer eller mindre obligatoriskt för studenterna att på europeiskt vis bära värja. Men efter att de haft blodiga bataljer med allmogen förbjöds bruket i slutet av 1700-talet. Studentkäppen fick bli ett fredligare substitut, och långt in på 1900-talet var det för de flesta studenter ”helt otänkbart att gå ens den minsta promenad utan denna käpp (och studentmössa)”. Min mor ler skälmskt på studentfotot med mössa & käpp, en tunn välpolerad med silverknopp och fot i silver. Ursprungskäppen hade varit en vanlig käpp, fast tunnare, med rundat handtag. På 1960-talet hade käppen helt försvunnit ur bilden.

Och sångerna? Vilka sånger sjunger dagens studenter på skoltrappan? Inte ”Sjungom” särskilt ofta, utan hellre ”Vi har tagit studenten”, trots att man i strikt mening inte har gjort just det.

På min tid sjöng vi latinare den gamla medeltida sången Gaudeamus igitur, om hur vi skulle glädjas medan vi var unga, för tids nog skulle vi hamna i jorden. ”Nos habebit humus”. Sången ”O gamla klang- och jubeltid” från 1825 var populär – även om vi kvinnliga studenter noterade att ”bröder”, ”män” och ”herrar” var ensamma på täppan. Texten ändrades inte efter 1873, men säkra på våra rättigheter hade vi överseende. Sista versen sjöngs stående på bordet.

I en av Roy Anderssons sepiabruna filmer finns en sådan scen. Det kändes obegripligt, snudd på absurt, att själv ha varit med om detta. Refrängen ”O quae mutatio rerum” känns däremot rykande aktuell. Jo, saker och ting förändras. Och inte nog med det: Tiderna förändras, och vi med dem: ”Tempora mutantur, nos et mutamur in illis.”

Även om dagens studenter inte har läst latin har de kanske lärt sig något om versmått? Som hexameter. Ramsan ”Huggen och ohuggen ved i större och mindre partier” är nyckeln till uttalet av den klassiska devisen. Bra att komma ihåg när förändringens vind sopar bort något gammalt och invant.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.