Annons

Ett finskt mörker att dra lärdom av

Jörn Donners roman ”Blod är tunnare än vatten” skildrar en mycket mörk tid i Finlands historia, då ett människoliv var mindre värt än en ideologisk hållning. Romanen visar genom både innehåll och form att vi kan lära mycket historien, anser litteraturkritikern Jimmy Vulovic.
Publicerad 13 februari 2018
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Jörn Donner är både filmregissör, före detta filmbyråkrat, politiker, kritiker och författare, och har även varit vd för Svenska filminstitutet.
Jörn Donner är både filmregissör, före detta filmbyråkrat, politiker, kritiker och författare, och har även varit vd för Svenska filminstitutet.Foto: Sini-Marja Niska

Blod är tunnare än vatten

Genre: Roman

Författare: Jörn Donner

Förlag: Albert Bonniers

När jag befinner mig i ett arkiv känner jag alltid en förväntansfull rysning gå genom kroppen. Det är så fascinerande att se hur det på hyllmeter efter hyllmeter står tusentals berättelser, människoöden, som bara väntar på att berättas. Att döma av romanen ”Blod är tunnare än vatten” fascineras också Jörn Donner av arkiv. Så pass att han har gjort arkivarbetet till både arbetsmetod och effektivt berättargrepp, då han gestaltar den våldsamma tid som svepte in över Finland efter den ryska oktoberrevolutionen 1917. Vita gevärspipor riktades systematiskt och oförsonligt mot röda, och tvärtom.

I efterskriften avtäcker författaren några av de källor som han tagit hjälp av i romanen: brev, artiklar och dagboksanteckningar. Visst är det bra att det redovisas, men det spelar egentligen ingen roll för själva berättelsens skull. Den står sig bra ändå. Romanen är uppbyggd av en ramberättelse där en man i vår tid ärver en rad dokument som skildrar tiden efter revolutionen och det efterföljande finska inbördeskriget. Det är hans far som har efterlämnat dokumenten, vilka främst berättar om faderns vän Alexander och dennes öden i gränstrakterna intill det oroliga Ryssland.

Annons

I takt med att ramberättelsens berättare läser dokumenten får han, tillsammans med läsaren, se Alexanders historia utvecklas. Han är en ryss av judisk härkomst som inte sympatiserar med bolsjevikrevolutionen. Det resulterar i förföljelse och tortyr. Därför flyr han till Finland och ett hus som han äger där. Då han kommer fram visar det sig att en ung kvinna, Anna, tagit över huset. Efter att en inledande ömsesidig misstänksamhet lagt sig kommer de överens om att båda kan bo i huset och att de kan hjälpa varandra i en svår tid.

Det som följer är alltför klichéartat tecknat för min smak. De förälskar sig, förstås. En sak är klar. Jörn Donner kommer inte att gå till litteraturhistorien som en storartad skildrare av sex, men det må vara honom förlåtet eftersom det är många långt större författare som också har gjort tappra försök men gått bet på den punkten (det hänger nog samman med att sex hellre låter sig göras än skildras). Så om det i första hand är en bra skildring av kärlek och sex du är ute efter ska du läsa något annat. Det är mitt råd.

Om du däremot intresserar dig för vad krig gör med människor, både gott och ont, då kan ”Blod är tunnare än vatten” vara något för dig, oavsett krig och tid. För visst får man veta mycket om en specifik tid i Finlands historia, en tid vars ideologiskt motiverade mördande idag ter sig som en allt större och växande skamfläck, men Alexanders öde är egentligen en universell berättelse om krig, död och flyktingskap. I det avseendet lyckas Jörn Donner bra med det berättartekniska upplägget, alltså att en man i ramberättelsen läser dokument som ger honom insikter som till slut drabbar honom på ett personligt plan. Ungefär som jag tror att Jörn Donner i en tid av allt snävare vi och dom-tänkande vill få romanläsaren att nå insikter om flyktingens tillvaro.

Jimmy VulovicSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons