Ett möte i resan och upptäckandet

Kultur
Lukas Göthmans ”Yours again tomorrow morning”
Foto:
Triptyk av Lukas Göthman med Sofie Proos flodhäst.
Foto:
Sofie Proos verk färdas fritt i en tidlös konsthistoria och människorna som framträder i hennes bilder har ofta en tidigare historisk förankring.
Foto:

Det är i övergångarna, i skiftet, mellan det synliga och osynliga som det riktigt spännande uppstår i utställningen ”If it happened it will last forever”. Thomas Kjellgren har besökt Olseröds konsthall.

If it happened it will last forever

Lukas Göthman

Sofie Proos

Olseröds konsthall

t o m 30 juli

Artikeln publicerades 1 juli 2017.

Det uppstår ett lika oväntat som intressant synskifte när man står inför några av Lukas Göthmans textbaserade målningar. Hans nästan rituellt upprepade meningar skapar ett tillstånd där bokstävernas konkreta närvaro gradvis suddas ut och glider in i det abstrakta och monokroma. Ytor som till slut liksom innesluter, lagrar och sammanfattar hans berättelser.

Tre små målningar av det här slaget – hängda som en triptyk – lyser därför allra mest sällsamt i utställningen ”If it happened it will last forever” i Olseröds konsthall.

Visst är den stora målningen ”Yours again tomorrow morning” kanske ännu mer imponerande – konstnären har med tålamodskrävande precision upprepat en och samma mening över bildytan – men det är i spänningsfältet mellan textens närvaro och frånvaro i de mindre målningarna som den största visuella auktoriteten uppstår.

Nu är Göthman inte ensam om den här utställningen. Sofie Proos målningar gestaltar en motivvärld som har en helt annan utstrålning. Hon färdas fritt i en tidlös konsthistoria och människorna som framträder i hennes bilder har ofta en tidigare historisk förankring innan de nu kan träda fram i helt andra och nya miljöer. Här möter vi en serie målningar som har ett gemensamt tema som man skulle kunna sammanfatta som ”Damer på upptäcktsresa”. Kvinnor som i sina vackra, men opraktiska, klänningar klättrar högt upp i träd, upp på pyramider och som befinner sig ”On the top of the World”. Fint kompletterar detta de helportätt som jag tidigare har sett av henne.

Att sammanföra två konstnärer, med så helt olikartade konstnärskap, i en gemensam utställning, är en vansklig uppgift. Men här fungerar det oväntat bra. Det uppstår plötsliga kontaktytor mellan konstnärernas verk. Något som kan uppträda parallellt och inte på någon annans bekostnad. Här finns också spänstiga skillnader och motstånd. När Göthman förtätar och härdar sina ytor i olika språkliga förvandlingsbad så reducerar och förtunnar Proos så att hon nästan kommer tillbaka till sin omsorgsfulla grundering av dukarna. Det underliggande vita och ljuset skapar då en stämningsfylld genomsiktlighet i hennes bilder. Konstnärerna har även en gemensam plattform i sin upplevelse av resan och upptäckandet. Inte bara i en faktisk geografi utan även i olika tider och existentiella rum.

Bäst fungerar mötet när de låter målningarna bryta av, och samspela med, varandra. Som när Proos låter sin flodhäst vila mitt inne bland Göthmans små svarta och turkosa målningar. I hans bilder ligger liksom språkets byggstenar inbäddade i kraftfulla, pastosa penselstråk. I de läckert framvällande ytorna framträder först efter en stund orden: Scabies, Rotten och Goats. Men återigen är det inte läsbarheten som är det viktiga. Det är upplevelsen av att vårt seende befinner sig mitt inne i dessa visuellt förvandlande virvelrörelser.

Om Proos konsekvent utforskar, och avgränsar, sin motivvärld så ställer Göthman oss inför en något spretigare produktion. Akvarellerna ger suggestiva bildytor som aldrig riktigt fördjupas och originalvykorten med sina påskrifter i en svällande 70-tals typografi fastnar mest i lustiga krumelurer. Nej, det är i övergångarna, i skiftet, mellan det synliga och osynliga som det riktigt spännande uppstår i den här utställningen.