Ett strupgrepp på kriget

Kultur

Den isländska författaren Eiríkur Örn Norðdahls roman ”Ondska” är en bländande uppvisning, såväl intellektuellt, som känslomässigt och stilistiskt. Kulturskribent och författare Naima Chahboun fascineras från första sidan.

Artikeln publicerades 21 oktober 2014.

Just när jag tänker att jag inte orkar läsa en enda roman till om andra världskriget, och i synnerhet inte om nazisternas förbrytelser, landar Eiríkur Örn Norðdahls tegelsten ”Ondska” på mitt skrivbord. Eller borde jag skriva att den slår ner som en bomb?

Redan på första sidan står det klart att detta inte är en krigsskildring som andra. Vad sägs till exempel om följande introduktion:

Ni har säkert redan hört talas om andra världskriget. Det finns med i alla historieböcker. Till och med på framsidan av de flesta. Bilder av stridsvagnar, en hysterisk Adolf Hitler och utmärglade judar i massgravar. Svampformade atombombsmoln. Världshistorien. Det har säkert inte undgått någon.

Här finns inteett spår av de klichéer och det snusförnuft som så lätt infinner sig när författare tar sig an det förflutna. I stället för att höja ett förmanande pekfinger tar Norðdahl ett rejält strupgrepp på historien och släpper taget först 560 svindlande, tänkvärda, tramsiga, våldsamma och fullkomligt briljanta sidor senare.

Boken utspelar sig ömsom i ett samtida Island, ömsom i fyrtiotalets Litauen. Och oavsett om vi följer Ómar som fördriver sin kärlekssorg genom att luffa runt Europa i nazismens fotspår, Agnes som har snöat in på Förintelsen och skriver en masteruppsats om populism, den karismatiske nynazisten Arnór, spädbarnet Snorri eller invånarna i den litauiska byn Jurbarkas vars judiska befolkning utplånades under den nazistiska ockupationen sitter jag som trollbunden. Den provocerande lätthet med vilken Norðdahl för pennan ger intryck av att han skulle kunna skriva ur en gråstens perspektiv och ändå producera text som var både insiktsfull, medryckande och kvick. Anna Gunnarsdotter Grönbergs klockrena översättning förmedlar bilden av en författare med absolut gehör.

Men ”Ondska” ärinte bara en bländande intellektuell uppvisning. Trots – eller kanske tack vare – metareflektionerna, den absurda humorn och alla förfrämligande stilgrepp drabbar den också känslomässigt på djupet. Flera gånger skrattar jag högt för mig själv, men lika ofta sätter jag skrattet i halsen. Vid ett tillfälle lägger jag boken ifrån mig, förkrossad, bara för att ett par minuter senare låta mig slukas på nytt.

När jag till sist spottas ut i Sverige 2014 – en plats där romanens tema tyvärr bara är alltför aktuellt – är jag utmattad, omtumlad och upprymd. Jag sänder en tacksamhetens tanke till det lilla utmärkta förlaget Rámus som än en gång begåvat oss svensktalande med ett stycke ovärderlig litteratur.