Eva-Stina Byggmästar: Men hur små poeter finns det egentligen

Kultur Artikeln publicerades

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

MEN HUR SMÅ POETER FINNS DET EGENTLIGEN

(W&W)



ººMed sin tionde och förra diktsamling, "Älvdrottningen", kom finlandssvenska Eva-Stina Byggmästar att nomineras till Nordiska rådets litteraturpris. "Älvdrottningen" var en översvallande kärleksförklaring med skira naturmotiv som sprakade av energi.

"Älvdrottningen" utgjorde den första delen i en trilogi och när Byggmästar nu utkommer med "Men hur små poeter finns det egentligen" är denna andra del även det en explosiv kärleksförklaring med ett resultat som är signifikativt för Byggmästar: man blir som läsare lyckligt upprymd av att läsa henne. Upprymd av språkets lekfulla förmåga att förföra, att poesins tyngd framförs med nästintill bekymmerslös lätthet som studsar fram över diktsamlingen sidor. Byggmästar vandrar vidare i sin ständigt förnyade nyfikenhet inför språket och sprider kring sig sprakande diktfyrverkerier och lika välbundna som vidlyftiga lyrikbuketter.



Föremålet för densprudlande kärleksförklaringen är i " Men hur små poeter finns det egentligen" dikten, skrivandet och det poetiska förfarandet i sig. Även här figurerar en skir natur tillsammans med språklig lekfullhet som till fullo får utrymme hos en ekvilibrist som Byggmästar. Hon skriver om sina dikter som vore de hennes barn, sina små poeter som hon ömt vårdar.

In väver Byggmästar också dikter och poeter som funnits med henne genom livet, liksom nu levande kollegor i hennes närhet som tillägnas egna ord och egna små poeter. Sällan har det känts som om en författare så drastiskt har levt efter Charles Baudelaires ord att "varje välmående människa kan klara sig utan mat i två dagar, men utan poesi – aldrig!"



I "Poesi: drogför dagdrömmare" refererar hon till just Baudelaire och tecknar en egen motsvarighet till hans ord ovan:

"tänkte först att jag inte kan leva utan poesi men

nu misstänker jag att det är poesin som inte kan



leva utan mig för den tycks inte lämna mig i fred

och det är bra för jag vill inte leva utan den alls –



så, det handlar följaktligen mindre om hur jag ska

hitta poesin och mer om hur jag skall göra för att



den ska hitta mig … det verkar verkligen som en

slags kurragömma det här … tittut på dig! tittut



på mig! men om det är så att varje människa bär

inom sig sin dos av naturligt opium som avsöndras

och förnyas – ja, då är mitt opium poesin!"

Fram ur denna kärleksförklaring växer också Byggmästars biografi och framförallt poetik. Dikten och poeten är oskiljaktiga, de genomströmmar varandra, föder varandra och är varandras absoluta nödvändigheter.



Därmed framkommeren känsla av att Byggmästar drabbas av samma hänryckning då hon formar sitt alldeles egna gnistrande diktspråk som läsaren när han eller hon läser resultatet. En läsare som därmed får ta del av en av de säkraste, mest säregna och främsta rösterna i det samtida svenskspråkiga poesilandskapet.