Fagerholm, Monika: "Den amerikanska flickan"

Kultur Artikeln publicerades

NY BOK. Monika Fagerholm har, i berättelse efter berättelse, skapat helt egna litterära världar, där hon utvinner ständigt nya synfält och språkförgreningar. I hennes prosakalejdoskop framkallas nya vinklar av sådant som vi tycker oss känna igen sedan tidigare. Det började i genombrottsromanen Underbara kvinnor vid vatten, 1994 och fortsatte i den existentiellt förtätade och utmanande Diva, från 1998.

Fagerholms nya roman Den amerikanska flickan är också den en mångbottnad och fascinerande berättelse. Underhållande och oroande samtidigt - och den rör sig framåt med en tematisk och språklig uppfinningsrikedom som känns befriande för hela den samtida nordiska prosan.



Allting börjar tillspetsat och öppningsscenen blir själva det nav, den tråd kring vilken Den amerikanska flickan hela tiden kretsar:



Det hände sig i Trakten, vid Bule träsket. Eddies död. Hon låg på träskets botten. Håret spretade kring huvudet i tjocka, långa slingor, som bläckfiskarmar, ögonen och munnen var stort uppspärrade.



Tiden är sent 60-tal och Eddie de Wire är namnet på den amerikanska flickan. Den mystiska drunkningsdöden där i Buleträsket i Trakten – en kustort utanför en större stad – utlöser genast en annan död, Eddies vän Björn hänger sig. Händelserna är omgärdade av dunkel och det mesta förblir hemlighetsfullt även om alla tror sig veta hur allting har gått till. Hade man bara, som läsare eller agerande person i boken, fått full insyn i den egensinnige Benckus kartor – där han ritat in allting – så hade säkert åtminstone något klarnat.



Men bokens egentliga huvudpersoner är Doris Flinkenberg och Sandra Wärn. Två flickor i likadana svarta tröjor, på vilka det står "Ensamheten & Rädslan". Två olika personer vars identiteter glider över och in i varandra.

Sandra Wärn flyttar, med sina föräldrar, Ålänningen och Lorelei Lindberg, in i ett märkligt, fuktigt hus i "den dyigare delen av skogen" i trakten. Huset är en egendomlig blandning av alpvilla och modernistisk arkitektur, där ringklockan vid dörren spelar en österrikisk alpmelodi och där den vattentomma bassängen längst ned i huset efter hand blir skådeplats för såväl tryggheten och de ovissa övergreppen.

Doris kommer från helt andra förhållanden. Övergiven och misshandlad i sin familj kommer hon ett tag till den driftiga kusinmamman innan hon flyr bort från träskmarkerna. De båda flickorna blir oskiljaktiga vänner och de samlas allt oftare i en lek, eller snarare i ett rollspel, om den amerikanska flickan. En lek som samtidigt också skapar deras växande identiteter, sociala roller och språkliga världar.



Den fiktiva lekvärlden får en dramatisk såröppning i samma stund som Doris begår självmord. Nu är Fagerholm egentligen inte ute efter att stapla döden på vartannat, eller att avslöja vem som dödar vem, utan mera hur dessa händelser individuellt och kollektivt påverkar människorna. I den mån man som läsare ibland vill börja nysta i kriminalromanens former så "saboterar" Fagerholm effektivt genast denna traditionella läsning.

Utanför kärnan av flickorna och döden finns ett rikt, och minst lika viktigt, persongalleri som vi följer in i ensamheter, uppbrott och vänskaper. Rita och Kenny, Solveig, Inget Herrman, bombnedslaget Pinky Pink – alla rör de sig ut och in i romanhändelserna med en självklarhet och auktoritet som både imponerar på, och förbryllar, läsaren. Hur blev det egentligen med Lorelei Lindberg, hon som så mystiskt bara försvann – och vem ligger egentligen (om nu någon gör det) begravd under bassängen? Ingen svarar och det är precis som det skall vara!

Den amerikanska flickan är en i allra bästa mening ovanlig roman. En läsutmaning där ändå ingenting är särskilt svårt att tillägna sig. Boken kan kanske bara inte läsas i ett avgränsat nu utan den kräver långsiktighet och ett återvändande. Det bångstyriga språket tar oss konsekvent med på nya upptäcktsfärder och då kan man genast också överse med att man ibland har irriterats över de drastiska skiftena i berättarperspektiven och att man ibland har upptäckt glipor i berättarväven.



Nu finns det ju ingen entydig sanning varken i verkligheten eller i Fagerholms roman – men någonstans i varje litet berättelsefragment återfinner man ett korn av någon slags sanning. Här blandas humor och allvar, ensamheter och gemenskaper. Tiden bryter sig fram i de många hänvisningarna till tidstypisk musik och framför allt återkommer, som ett ledmotiv, några rader ur Melanie Safkas Look what they done to my song.

Den amerikanska flickan utlovas dessutom vara den första fristående delen i romansviten Slutet på glitterscenen. Tack för det!

Thomas Kjellgren

Ny bok

Monika Fagerholm: "Den amerikanska flickan" (Bonniers)