Familjemöte i Brösarp

Kultur
Foto:
Foto:

På Brösarps konsthall möts under oktober månad far och dotter Wedman. För första gången ställer de ut ihop. Kanske även för sista. Vi mötte dem i Maglehem.

Artikeln publicerades 30 september 2011.

De får knappt ut de stora målningarna, men Erica Wedman backar och Christer Wedman är inte den som ger sig och snart står bilderna utanför huset alldeles intill huvudgatan genom Maglehem. Efter ett tag kommer fler bilder ut, teckningar, tre ur en svit, en mindre skiss. ”Sune, du får ju en hel show här”, säger far Wedman och försvinner in igen.

De har aldrig tidigare ställt ut ihop, de båda Wedmans. Nu är det dags, för första och sista gången, som Erica Wedman säger. Ett sätt att mötas, ett sätt att gå vidare.

– Jag tycker om fars bilder, trots att de är kompakta finns det en öppenhet i dem. Det är ett bildspråk som alltid har inspirerat mig men jag behöver frigöra mig nu, få distans och stå tydligare på egna ben, säger Erica Wedman, och ser den kommande gemensamma utställningen som ett led i den utvecklingen.

– Jag har bestämt mig för att satsa mer på konsten, och nu vill jag egentligen bara en sak; jobba, jobba, jobba...

Christer Wedman tycker dottern gör rätt. Säger att hon är bra, att han är imponerad över hennes seriösa läggning – ”betydligt mer seriös än vad jag själv är” – men att hon måste lära sig vänta in bilderna, inte rusa på. Ha tid för det långsamma.

– Man måste lära sig ställa undan bilderna, kanske i tre månader, kanske i ett halvår och först då ser man om de håller eller vad som saknas. De kanske var färdiga redan från början, det vet man inte förrän de fått vila. Det är något jag lärt mig med åren.

Christer Wedman menar att han har blivit mer osäker under senare år, att det andra tycker är bra är han själv tveksam över.

– Som målare måste du hela tiden prestera bättre för att vara nöjd, du kan inte bara trycka på en knapp för att få fram resultatet. Det är inte lätt.

– Men, säger Erica Wedman, det beror ju också på vad man är ute efter. Vad man vill med sin målning?

– Räcker det inte med att det är en målning? kontrar Christer Wedman.

Även om de inte har ställt ut ihop tidigare har de samarbetat i ett projekt där de båda målade på samma duk. Resultatet blev, med Christer Wedmans ordval, ”blandat”, men processen ser de båda två som såväl intressant, som betydelsefull. Deras förståelse för varandra ökade, som konstnärer och människor.

Dessa målningar är sålda och ingår därför inte i utställningen på Brösarps konsthall. Istället kommer Christer Wedman främst att visa sina skulpturer från 2007, utifrån sin tanke om fångarna på Guantánamo, där samtliga skulpturer är varandra lika, ändå unika. Erica Wedman satsar bland annat på en ny svit målningar med anonyma ansikten. Titeln är ”Monologer”.

– De pratar, men inte med varandra. Jag är intresserad av öppenhet och stängdhet. För mig är det fel att kalla dem för porträtt, hellre masker.

Det finns en tredje part i detta också, poet Freke Räihä (Degeberga). Några av hans dikter, där även Guantánamo är ett inslag, är utskrivna på större papper och kommer att sitta på väggarna, som en del av konsten.