Kultur

Fångad av en politisk förförare

När Per Nilsson läste de första recensionerna av ”Svenne” blev han orolig. Där han främst ville diskutera nationalism, fick han mest en klapp på huvudet för att han tog upp ett viktigt ämne. Det blev bättre sedan. Och i december gav boken honom ett Augustpris.

Kultur
Per Nilsson, född 1954. Augustpriset 2006.
Per Nilsson med några familjeminnen.
Per Nilsson, född 1954. Augustpriset 2006.
Per Nilsson, född 1954. Augustpriset 2006.
Författare Per Nilsson har bott i Sölvesborg sedan 1980, men är malmöit i grunden. Med "Svenne – en (o) möjlig berättelse" fick han i slutet av förra året sitt första Augustpris.
Foto:
Född i Malmö, men sölvesborgare sedan 25 år tillbaka. Det är också i de här båda trakterna hans nya roman utspelar sig.
På ungefär tjugo tidigare böcker har Per Nilsson tagit livet av en enda person. En ung man tog sitt liv i Sölvesborg. I höstens "Svenne" strök över 700 personer med. Det är ett sätt att jämföra "Svenne" med Per Nilssons tidigare produktion. Det finns fler och för Per Nilsson är det tydligt att den inte riktigt passar in bland hans tidigare opus, "en äventyrsbok", är hans åsikt.

Samtidigt, den 4 december fick sölvesborgsförfattaren sitt första Augustpris för just "Svenne", trots fyra tidigare nomineringar.

– I stort sett varje dag får jag brev eller mejl från läsare och jag kan se mina böcker som en del i ett jättesamtal med mina läsare. Men "Svenne" handlar inte om de ämnen jag annars diskuterar med läsarna. Dessa samtal handlar om livet. Om framtidstron, vilka roller vi spelar, hur stor plats man får ta på jorden… sådant som jag och unga funderar över. Däremot har de flesta av mina läsare mycket små problem med invandrare och nationalister.

Och bokens Svenne är inte en bild över dina läsare?

– Nej, snarare är han väl en av dem som kallar mina läsare för lärarungar, kommunisthoror och annat. Inte heller liknar han de killar jag brukar skriva om.

Svenne. En yngling från nordöstra Skåne som under ett besök på Gröna Lund blir knivhuggen av en kille från en Stockholmsförort. Gänget gillar inte hans namn. Svenne. Lokaltidningarna skriver, uppmärksamheten sprider sig. Strax därefter får han besök av Nils Dackeman, en blivande politiker med en plan för ett bättre Sverige. Han vill se Svenne som medarbetare i det parti som skall bildas.

Svenne är inget skinnhuvud, ingen rabiat invandrarhatare, han är ett Svenssonbarn (han heter egentligen Fredrik Svensson) som har sin gruppsamhörighet bland Eddie Meduza-låtar och invandrarfördomar. Lika väl som en del invandrarkillar, enligt Per Nilsson, känner en grupptillhörighet bland hiphop och hallickideal.

– Svenne säger det i boken, och där tror jag han har rätt, skinnskallar är underklass, antirasister är medel- och överklass. Ofta handlar det om en känsla av maktlöshet och ett sökande efter gemenskap. I boken är det Svenne som berättar och allt sker i en tillbakablickande form, från en liten sommarstuga vid havet där den efterspanade Svenne gömmer sig för polisen. Han har just lämnat ett land i kaos, en dramatisk följd av Dackemans stora framgångar. Nu berättar Svenne, med Dackemans dator som enda sällskap, historien. Vad hände? Var kom allt hat och våld ifrån? Vad var den begåvade nationalisten Nils Dackemans taktik och egentliga mål? Vilket ansvar hade Svenne?

Per Nilsson undviker, som vanligt, det enkla, svartvita berättandet. Ingen är rakt igenom ond, ingen är rakt igenom god. Här finns inga, som hos en populist, enkla svar på svåra frågor. Men det var inte titelrollens Svenne som fick Per Nilsson att skriva sin nu prisade ungdomsroman, nej, det var Nils Dackeman, den politiske förföraren. Han som får oss att lyssna och som gör att vi tror oss se samband där de inte finns.

– Jag ville göra en Hitler så nära mig själv som möjligt. De flesta kan hålla med lite över hälften av det Dackeman säger. Han har sitt ursprung i socialismen, har en plan för ett samhällsbygge, kämpar starkt emot USA, EU och globaliseringen och ser endast en stark nation mot den utvecklingen. Det här är en nationalist som är mycket farligare än Jimmie Åkesson, säger Per Nilsson. Precis som Per Nilsson bor Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson i Sölvesborg. I höstens val fick Åkessons parti fem mandat i Sölvesborg. Obegripligt, menar Per Nilsson, som inte kan se några invandrarproblem i kommunen. Stödet för partiet borde därför grunda sig på rapporteringar i tv och tidningar. Men framgången för Sverigedemokraterna stannade inte i Sölvesborg, den var i stort sett lika stor i flera Skånekommuner.

Mitt i valrörelsen kom "Svenne" ut. En del recensenter läste in dess politiska aktualitet, Expos tidning tog snabbt upp boken. Inte så mycket mer. Ingen lyfte fram den efter valutgången. Ingen såg kopplingen. Förvånad?

– Mest över att mitt förlag inte gjorde mer av just detta. Som en grund till Per Nilssons Dackeman-gestalt finns den holländske, år 2002 mördade politikern Pim Fortuyn. Trots andra värderingar kunde Per Nilsson till viss del hålla med Fortuyn. Varför? Vad lockade? En politisk förförare, tänkte Nilsson och ville veta mer.

– Här hade vi en livsfarlig politisk ledare. Marxist i grunden, professor, välklädd, homosexuell, karismatisk och islamhatare, säger Per Nilsson.

Argumenten som Per Nilsson hör från dagens nationalister har han hört förut. Fast då från ett annat politiskt håll, vänsterut.

– Jag kan vänstern. Har alltid känt mig hemma där. Och vilka vänsterparoller som helst från 70-talet kan jag idag låta en nationalistisk politiker säga. Till exempel bygger Sverigedemokraterna på att det de säger är förbjudna sanningar. Det där är ju ett gammalt vänsterargument, att det finns en lögn som håller oss nere, säger Per Nilsson och tillägger.

– Som jag ser det är vänstern, bland annat genom sitt EU-motstånd och synen på arbetsrätten, som stänger ute jobbare från andra länder, det mest nationalistiska av riksdagspartierna. En trist utveckling. Och när vänstern och miljöpartiet jublade när några länder röstade nej till det senaste EU-föredraget hamnade de på samma sida som rasister och nationalister, för dem var det en triumf att folket i de här länderna hade sagt nej till invandringen. Trots att Nils Dackeman har ett tio-punkts-manifest med flera starka och kontroversiella punkter, varav många skulle få miljö- och vänstervänner att jubla (jämlikhet, ut ur EU, motarbeta USA, skrota militären, inför ett ekologiskt hållbart samhälle, medborgarlön, religion är en privatsak…) är det endast hans åsikt om islam som den mest kvinnofientliga religionen som får kraftfullt genomslag.

I sin stuga konstaterar Svenne: "Dackeman hade säkert pratat om just det i den där tevedebatten bara för att han visste att folk skulle reagera."

Och partiprogrammet, undrar Svenne, vilken betydelse hade det i jämförelse med vad som skrevs och sades i media? Och där handlade det endast om "massinvandringen och islam". Det är lätt att diskutera "Svenne". Och svårt. Det är en samtidsroman med mängder av frågeställningar och iakttagelser. Den före detta läraren Per Nilsson har under alla sina författarår fortsatt att ha tät kontakt med skolvärlden. Han gillar att möta elever i skolan. I vår är det "Svenne" som står på schemat men än har han inte riktigt bestämt sig hur han skall lägga upp pratet och vad han skall läsa ur boken. Det är en lätt bok att prata om. Och svår.

För Per Nilsson är invandringen och integration viktiga frågor, men tillhör inte de viktigaste samhällsfrågorna. Nedrustningen av det offentliga samhället, och dess följder, ser han som betydligt viktigare.

Men frågorna är sprängstoff. Det vet han.

– I Danmark har folkepartiet satsat på att lyfta fram kostnaderna, det har varit deras tyngsta argument; vad invandringen kostar. Och se på det svenska folkpartiet, de har varit jätte-sugna på att bli ett svenskt "folkeparti". Varje gång de lagt ett förslag i den riktningen har de fått ökad uppmärksamhet.

Sune Johannesson