Fångad i krigets mörker

Kultur Artikeln publicerades

I Jan Guillous fjärde del i sin europeiska 1900-talssvit är det andra världskriget som står i fokus. Det ändrar också berättelsens framåtanda, mot mörker, minnen och en blindhet för det nya onda Tyskland. Forskare och kulturskribent Jimmy Vulovic har läst ”Att inte vilja se”. På fredag kommer Guillou till Kristianstad Bokfestival.

Minnen. Jan Guillous ”Att inte vilja se” är den fjärde romanen i sviten om 1900-talets historia. Den är full av minnen. Berättandet präglas till stor del av den åldrade Lauritz Lauritzens nostalgiska hågkomster. Han är den äldste av de tre norska fiskarbröderna som i början av 1900-talet och med svitens första roman ”Brobyggarna” satte full fart framåt genom livet. Därefter följde ”Dandy” och ”Mellan svart och rött” som bland annat gestaltade tiden för första världskriget och mellankrigstiden.

I de tidigareromanerna skildras hur Lauritz, Oscar och Sverre med de bästa tänkbara ingenjörsexamina från Tyskland lyckas omsätta läshuvuden, praktisk läggning och jäklar anamma-mentalitet till enorm rikedom. De är en metafor för det tidiga 1900-talets optimism. I ”Att inte vilja se” når framåtandan vägs ände. I alla fall för Lauritz del. Ett världskrig står i vägen.

Romanens tid och plats är Sverige under åren för det andra världskriget, främst de ekonomiskt och socialt välskyddade överklassparadisen Saltsjöbaden och Sandhamn. Där får läsaren följa den omåttligt rika släkten Lauritzen genom krigsåren.

Sin vana trogen skildrar Jan Guillou en släkt där alla är extremt framgångsrika i vad de än företar sig. Den enkelspåriga framgångsdyrkan är i längden ganska tröttsam, men det vägs till viss del upp av att släktbilden i sin helhet framstår som mer komplicerad. Sprickorna är djupa under den välpolerade ytan. En del i släkten håller på Tyskland. Andra stöttar de allierade i kampen mot nazismen.

Konservativa tyskvänner, renodlade nazister, kommunister, norska samt franska motståndsmän och kvinnor står sida vid sida i släktträdet. Inte undra på att Lauritz, som är släktens överhuvud med ansvar för dess sammanhållning, då väljer blindhetens och tystnadens strategi.

Världskriget är i romanen ett stort svart hål som inga framtidsvisioner kan ta sig igenom, ett mörker som suger in allt ljus och tvingar det bakåt i tiden. Det är därför Lauritz ägnar sig så mycket åt att minnas. Han minns allt från sin fattiga barndom till de övermänskliga prestationer han gjort på byggnadsingenjörskonstens (brobyggen) och den romantiska kärlekens områden (en fattig norsk fiskarson som lyckas vinna en tysk adelskvinnas hjärta och hand).

Sådana minnenfyller en viktig berättarteknisk funktion genom att berättarrösten för nytillkomna läsare därigenom kan rekapitulera viktiga händelser i de tidigare romanerna. Samtidigt; det nostalgiska ljuset i minnenas allé ställs så ofta och så tydligt i kontrast till romansamtidens mörker att det måste förstås som något som går långt utöver renodlad berättarteknisk rekapitulation.

Jan Guillou villha sagt något annat, något mer, med de många minnena. Jag uppfattar hans sätt att arbeta med dem som ett slags subtil gestaltning av en åldrande människas rädsla inför och lönlösa försvar mot den framtid som ovillkorligen slutar i det mörkaste av mörker.

En gripande scen som tydligt illustrerar detta sätt att arbeta med minnen i kontrast till framtiden är då Lauritz och hans fru Ingeborg badar tillsammans en sista gång. Precis som de gjorde under ungdomsåren. Hon är nu avmagrad och mycket trött. Därför bär han henne: ”Han bar henne i sina armar upp från havet och satte försiktigt ned henne i solstolen. Ansträngningen var förvånansvärt måttlig, det kändes först som ett minne från ungdomen, sedan insåg han att det snarare var en påminnelse om döden.”

Det är ett effektivt berättargrepp att på detta vis kontrastera dåtid och framtid för att därigenom gestalta känslan hos en man (och en värld) som har sin bästa tid bakom sig. Men det är ett vanskligt grepp. För den som har läst de tidigare romanerna kan Lauritz lätt framstå som gaggig, ungefär som den morfar eller farfar som de flesta av oss nog kan känna igen, gubben som på släktkalas efter släktkalas berättar om hur det var förr.

Samtidigt;om man tar sig tid att verkligen lyssna på honom och försöker se bortom gaggigheten, så förstår man ganska snart att gamlingen tjatar av en anledning och att hans tjat är ett bra sätt att lära känna honom, ett sätt att analysera honom och hans rädslor.

Jan Guillou lyckas bra då han målar den bilden av gubben. Och lyckas därigenom också att metaforiskt gestalta en tid fångad i krigets mörker och i minnen.