Fanny fick inte ett liv med musiken – hon tog det

Eller skriver du kanske Fanny? Född 1805 var hon storasyster till nämnda Felix och även hon ett musikaliskt underbarn. Men medan hans karriär rusade i full fart i en enda riktning såg hennes väg annorlunda ut. Inte för att hon tappade talang eller gnista, inte för att hon själv inte ville satsa på musiken, nej, skälet var ett annat. Fanny var kvinna, Felix var man.

I Ellinor Skagegårds biografi, med berättande romaninslag, ”För dig ska musiken bara vara ett smycke” är det detta syskonpars nära liv vi följer. Fanny är bokens huvudperson, det är hennes historia som det helt fokuseras på, men Felix är såpass central i hennes musikaliska liv att han är självklar historien igenom.

Jag har till en början svårt för den litterära mixformen, men efterhand växer min fascination. Av såväl huvudpersonen, som hela familjen och tiden. Men framförallt av att det här är en historia som inte bara behöver berättas, den måste berättas.

Fanny Mendelssohn Bartholdy ses av sin omgivning som en urbegåvad pianist, och uppmuntras att sitta vid tangenterna och fortsätta ägna sig åt musik. Som barn. När hon närmar sig vuxenlivet anses hon ha viktigare uppgifter att bära, och det är i det sammanhanget som titeln ska läsas. "För dig ska musiken bara vara ett smycke” är nämligen hennes fars uttalande, och för honom – och tiden – var det närmast en självklarhet att en dotter skulle satsa på giftermål och familj. Musiken kunde på sin höjd bli ett smycke som vid enstaka tillfällen kunde få skina.

Likväl lever musiken vidare genom hela Fanny Mendelssohn Bartholdys liv, men främst som pianist och konsertarrangör – hennes blivande familjs hem blir en av Berlins mest omtalade kulturplatser med regelbundna konserter. När det gäller det egna skapandet var Fanny alltid ett stort stöd under sin bror Felix komponerande, men sin egen musik fick hon inte alls samma stöd att utveckla. När hon till slut tog mod till sig och sökte uppmuntran och stöd från Felix för att få sin musik utgiven svek han, ett besked som ökade hennes tvivel och gjorde deras tidigare så täta relation allt svagare.

När Fanny Mendelssohn Bartholdy dör 1847, 42 år gammal, har hon komponerat flera hundra verk och att ta del av hennes musikaliska och personliga resa är lika tänkvärt som känslostarkt. Trots all motvind gick hon vidare. För mig som läsare är det en seger som berör. Och en seger som än idag bör ge oss tankar om hur vår musikhistoria är formad och formulerad, och om vilken musik som spelas i radio och på konsertscener.