Färgstarkt drama mitt i vår tid

Sådana subtiliteter finns det sällan plats för i samtidens onyanserade klimat. Ett högröstat och överspänt tonfall behärskar matcharenan i ”Game On”, som har ett foosballspel (bordsfotboll med spelare på roterande stänger) i fokus. För den som äntrar Lilith Performance Studio med tennisens ljudbild som ingång framstår redan rummets oartikulerade kakafoni som bisarr – lägg till detta att planens spelare är i människostorlek, vissa är nakna med det tomt härjade uttrycket hos uppblåsbara sexdockor, vissa bär barn i famnen med uppspärrad blick, andra är just bara små barn och hud- och hårfärg varierar.

När tv-sportformatets sedvanliga närbilder under spelarpresentationen visas på skärmarna runt planen kan det lika gärna vara vem som helst av oss som gapar in i kameraögat – intvingade i ett sammanhang som vi känner oss tveksamma inför.

Det finns dock ingen tveksamhet kring en av Lilith Performance Studios stora styrkor: scenografi och visualisering. Här får studion verkligen tänja på bygg- och konstruktionsmusklerna: två gedigna läktare för 80 personer, 20 fullstorleksdockor, en mängd filmade sekvenser parat med liveprojektioner och anslående kostymer och rekvisita – i antingen blått eller rött beroende på vilket lag du slumpats att tillhöra. Allt detta bidrar till en inkapslande totalupplevelse som lånar (den amerikanska) sportens ramverk. Jo, det är svårt att värja sig för stämningen, och visst vill man hellre att ens eget lag ska snurra in bollen i mål än tvärtom.

Är sportkonsumtion ett bra sätt att utagera sina känslor? Eller bidrar det till en attityd som sporrar polarisering? I slutet av ”Game On” förstärks det sistnämnda när vi hetsas till att förminska motståndarlagets fans med tummen ner-skyltar och verbala attacker. Det finns uppenbara politiska dimensioner i lagens blåa och röda färger, och man frestas att resignerat konstatera att avigsidorna i sportens vi- och dom-mentalitet slutligen har accepterats även på den ideologiska diskussionsarenan.

Molly Lowes värld befolkas bland annat av lagmaskotar, som lånar drag från faraoner och sunkiga rymdhak i ”Stjärnornas krig”, och framlottade åskådare som inlevelsefullt rattar dockspelarna. Den 90 minuter långa kampen dunkar på medan dockorna tappar lem efter lem och blodpölar sölar ner planen. Miljön liknar allt mer en kombination av en förvriden version av MTV:s forna leranimation ”Celebrity Deathmatch”, det antika Roms gladiatorspel, dataspelens restartsestetik och Superbowls flåsiga pausunderhållning.

Kanske är det så att ”Game On” fångar nutidens villkor mitt i prick: en uppmärksamhetsekonomi med ett ständigt ökande larm, som när rökmaskinerna slutat spruta visar sitt sorgliga innehåll: en tomhet som bara väntar på att fyllas av nästa till intet förpliktigande debattrond.

Hos Molly Lowe och Lilith är resan till den slutsatsen lika blodig som maffigt underhållande.