Fascinerande betydelselöshet
Hur ser en vanlig människa ut? Kanske som Hilding Kvist, huvudpersonen i Thomas Tidholms nya bok. Boken liknar först en diktsamling. När man börjar läsa inser man att det är en dagbok där en betydelselös man i det framväxande folkhemmets utkant återger berättelsen om sitt tämligen meningslösa liv.
Tidholm betonar att Hilding Kvist är påhittad. Men han är påhittad med sådan omsorg och tonsäkerhet att han står fram som representant för ett helt folk, de osynligas stora kollektiv.
För sådana som Hilding Kvist finns ju överallt. Han är den sorts människor som märks lite och glöms fort. Boken avslutas med en svit fotografier på okända människor som Tidholm funnit i lokala arkiv. Man brukar hitta sådana på loppmarknader och i andrahandsbutiker och jag köper dem ibland för ramarnas skull. Eftersom ingen kan identifiera bildernas ansikten får de ett ödsligt drag. De håller inte längre fast livets ögonblick utan vittnar bara om att de flytt.
”Ringer man i den här klockan / kommer sedan ingen” heter det på sista sidan av ”Hilding Kvists minnen”. På första sidan heter det däremot: ”Har nu beslutat att anteckna allt.”
Mellan detta beslut att anteckna ”allt” och den sista sidans begravningsklockor utspelar sig Hildings Kvists liv. Och av ”allt” som varit Hildings liv återstår då bara glesa dagboksanteckningar, summan av hans existens:
Förlorade idag nio kronor på Gubbe
på grund av dålig dricka som Håkan hade med
Det blev som jag minns slagsmål
där jag ej deltog mycket
medan däremot blemma i pannan uppstod
när jag på cykel försökte ta mig hem
och torde ha vurpat
efter vägen
Mössan var borta, likaså livremmen
vilket var egendomligt
Det framgår av anteckningarna att Hilding lunkar fram på småorter i Ljusnans dalgång i början av 1900-talet. Han kommer aldrig in i tillvaron, får aldrig uppleva något storslaget, utvecklar inga fasta relationer, bygger inte upp vare sig karriär eller familj. Han har visserligen en god hustru, Anita Ask, men hon lämnar honom snart och flyttar till en tvåa i Ljusdal. För barnen de har tillsammans är han en främling:
Allt är i livet på två vis
vid det samma tillfället bra
och dåligt på samma gång
Även detta ett ord av urmakaren Rune Svärd
vilket tål att sägas
såvida man inte lika gärna håller tyst
Hilding lever som växterna, innan de multnar ned. Livet är glest, förutsägbart, kraftlöst och rinner efter hand ur händerna.
Men allt detta förmedlas på den märgfulla prosalyrik som hans dagbok – eller rättare sagt hans skapare Thomas Tidholm – förmedlar. Anteckningarna är lakoniska och rysligt pregnanta. De ger ett än komiskt, än tragiskt drag åt Hildings valhänta liv, och skänker i efterhand en absurd mening åt det.
Detta är en av Thomas Tidholms mest originella böcker, en fullträff i hans långa och mångsidiga produktion. Han har skrivit ett dysterhetens kväde som växer till en lovsång åt betydelselösheten. Den lilla människan som går spårlöst förbi träder fram som hjälte. Hilding Kvist är på samma gång en nolla och en oändlighet. Kort sagt, en människa som vi alla, djupt vanliga och ovanliga på samma gång, och därför oupphörligt fascinerande.