Fascinerande betydelselöshet

Kultur Artikeln publicerades

Thomas Tidholms nya diktsamling "Hilding Kvists minnen" visar sig vara en dagbok över en nolla, en person som är alla och ingen, ett liv som långsamt rann iväg. Skribent Stefan Jonsson läser en bok där hjälten är den lilla människan.

Hur ser en vanlig människa ut? Kanske som Hilding Kvist, huvudpersonen i Thomas Tidholms nya bok. Boken liknar först en diktsamling. När man börjar läsa inser man att det är en dagbok där en betydelselös man i det framväxande folkhemmets utkant återger berättelsen om sitt tämligen meningslösa liv.

Tidholm betonar att Hilding Kvist är påhittad. Men han är påhittad med sådan omsorg och tonsäkerhet att han står fram som representant för ett helt folk, de osynligas stora kollektiv.

För sådana somHilding Kvist finns ju överallt. Han är den sorts människor som märks lite och glöms fort. Boken avslutas med en svit fotografier på okända människor som Tidholm funnit i lokala arkiv. Man brukar hitta sådana på loppmarknader och i andrahandsbutiker och jag köper dem ibland för ramarnas skull. Eftersom ingen kan identifiera bildernas ansikten får de ett ödsligt drag. De håller inte längre fast livets ögonblick utan vittnar bara om att de flytt.

”Ringer man i den här klockan / kommer sedan ingen” heter det på sista sidan av ”Hilding Kvists minnen”. På första sidan heter det däremot: ”Har nu beslutat att anteckna allt.”

Mellan detta beslut att anteckna ”allt” och den sista sidans begravningsklockor utspelar sig Hildings Kvists liv. Och av ”allt” som varit Hildings liv återstår då bara glesa dagboksanteckningar, summan av hans existens:

Förlorade idag nio kronor på Gubbe

på grund av dålig dricka som Håkan hade med

Det blev som jag minns slagsmål

där jag ej deltog mycket

medan däremot blemma i pannan uppstod

när jag på cykel försökte ta mig hem

och torde ha vurpat

efter vägen

Mössan var borta, likaså livremmen

vilket var egendomligt

Det framgårav anteckningarna att Hilding lunkar fram på småorter i Ljusnans dalgång i början av 1900-talet. Han kommer aldrig in i tillvaron, får aldrig uppleva något storslaget, utvecklar inga fasta relationer, bygger inte upp vare sig karriär eller familj. Han har visserligen en god hustru, Anita Ask, men hon lämnar honom snart och flyttar till en tvåa i Ljusdal. För barnen de har tillsammans är han en främling:

Allt är i livet på två vis

vid det samma tillfället bra

och dåligt på samma gång

Även detta ett ord av urmakaren Rune Svärd

vilket tål att sägas

såvida man inte lika gärna håller tyst

Hilding leversom växterna, innan de multnar ned. Livet är glest, förutsägbart, kraftlöst och rinner efter hand ur händerna.

Men allt detta förmedlas på den märgfulla prosalyrik som hans dagbok – eller rättare sagt hans skapare Thomas Tidholm – förmedlar. Anteckningarna är lakoniska och rysligt pregnanta. De ger ett än komiskt, än tragiskt drag åt Hildings valhänta liv, och skänker i efterhand en absurd mening åt det.

Detta är enav Thomas Tidholms mest originella böcker, en fullträff i hans långa och mångsidiga produktion. Han har skrivit ett dysterhetens kväde som växer till en lovsång åt betydelselösheten. Den lilla människan som går spårlöst förbi träder fram som hjälte. Hilding Kvist är på samma gång en nolla och en oändlighet. Kort sagt, en människa som vi alla, djupt vanliga och ovanliga på samma gång, och därför oupphörligt fascinerande.