Filmen – en livslång passion

I sommar är det jubileum. Femtio år har gått sedan filmkonstpionjär (så kallas han i presentationsmaterialet från Kristianstads konsthall) Claes Söderquist gjorde sin första film, den Maglehemsproducerade ”I frack”.

Efter det har han främst hållit sig kvar inom den rörliga bildens medium, så när det i morgon är vernissage för konsthallens retrospektiva utställning ligger självklart fokus på hans filmproduktion, där hans 15-tal filmer för första gången visas samlade. Aldrig tidigare har han presenterats större.

I utställningslokalen är det rörigt, dagarna före vernissage. Vi väljer istället en hörna på kontoret ovanför konsthallen som intervjuplats. Två stolar, tre flaskor Ramlösa, en dockskåpsstor modell som visar hans film om Verkeån (”Landskap”, 1985-87) på fyra små väggar och en plattskärm där han efter ett tag sätter in dvd:n ”Brev ur tystnaden”, hans filmiska resa in i exilens landskap genom den tyske poeten Kurt Tucholskys (1890-1935) brevskrivande från sina svenska exilår.

Samtidigt berättar Claes Söderquist. Om sin uppväxt och skolgång i Önnestad, om måleriet och det tidiga mötet med konstnär Franz Lundberg, om resorna till USA, om sitt jobb som kurator för konstprojekt i Sverige och Norge och om sin stora passion för film.

– Jag blev tidigt förälskad i filmen, säger han, och jag minns hur jag om söndagarna cyklade milen från Önnestad in till Kristianstad för att gå på bio. Jag såg alltid två filmer, klockan 1 till 3, klockan 3 till 5. Och varje gång det tog slut blev jag lika besviken.

Även om filmen fanns med tidigt, som äventyr och fantasi, var det måleriet han började sin konstnärliga bana med. Trots att han sedan länge är, som han uttrycker det, ”lyckligt skild från måleriet” har han alltid haft stor glädje av sina erfarenheter som bildkonstnär. Han menar att det har gett honom ett speciellt förhållande till den filmiska bilden.

– En recensent såg ”Landskap”, min film från Hallamölla där jag följer Verkeån under de fyra årstiderna, som landskapsmåleri. I backspegeln kan jag själv se mina filmer som en enda bildkomposition.

Det finns ytterligare några saker som han återkommer till när han ser tillbaka på dessa 50 skapande filmår. Rörelsen. Tålmodigheten. Strävan att ”klä av” det han filmar. Skåne & USA.

– Om mina tidigare filmer ofta var en form av collage, 60- och 70-talet var brokigt, har jag efterhand reducerat mitt uttryck och arbetat mer med en långsam rörelse. För mig handlar det om en känsla av att vara på väg, om bildens framåtskridande, men också om att jag på det här viset synar den miljö jag är i. Som i ”Landskap”, det var ingen naturlyrik jag ville skapa, snarare ville jag klä av naturen, syna den. Därför innebar fåglarna problem, jag ville ha vattnet och rörelsen, men inget fågelkvitter. Lösningen kom när jag mötte några tyska filmer som varit i Lappland för att göra en film om norrsken, ett landskap utan fågelsång. Därför har ljudet till filmen om den skånska Verkeån hämtats från Lappland.

Även om Stockholm länge varit bostadsorten, har han och hans familj alltid haft kvar en koppling till Skåne. Fram till början av 90-talet genom ett hus i Maglehem, som de fick lämna efter strider med Försvarsmakten, numera genom ett hus i Baldringe.

Även i sina filmer är det Skåne han främst rör sig i, allt från Verkeån och Maglehem till stadsmiljöer i Malmö. Och är det inte de skånska landskapen är det USA. Som hans tidiga möten med amerikanska konstnärer (”Travelog”, 1969), som hans resor till Alcatraz, både för 40 år sedan (”The return of the Buffalo”, 1970-2012) och häromåret (”Alcatraz – återkomsten”, 2013).

1970, när han var på Alcatraz första gången, hade indianer under ett års tid ockuperat fängelseön för att försöka åter göra den till indianland efter att det hundraåriga amerikanska arrendet löpt ut 1969. Söderquist befann sig i USA och indianernas kamp för att förvandla fängelset till ett kulturcentrum intresserade honom. Han åkte över, mötte indianerna och fångade miljön på bild.

– Idag är Alcatraz en turistfälla, med tusentals besökare varje dag. Jag ville med egna ögon se vad som hänt, och återvände för att göra en ny film. På plats visade jag mina äldre svartvita fotografier, vilket väckte stort intresse. Flera av dem är idag unika, och de har bland annat lett till att en del av den graffitin som fanns då har återskapats.

Den nya filmen visas på konsthallen intill fotografierna och den äldre filmen, som en triptyk.

Historierna är många, och att film är lidelse och passion för Claes Söderquist råder det ingen tvekan om. Då, som nu. Lika detaljerat och inlevelsefullt beskriver han sina egna produktioner, som scener ur filmer som har haft stor betydelse. Ett exempel är 1956 års ”En dödsdömd har rymt” av den franske regissören Robert Bresson, en av hans absoluta favoriter.

Men idag, undrar jag, hur tycker han att filmkonsten mår?

– Bra. Även om det numera är sällan som jag häpnar inför en film så görs det fortfarande mycket bra film. Dessutom finns det flera regissörer med koppling till konstsidan, se bara på ”Återträffen”, Anna Odells debutfilm. Hon är ju i grunden konstnär.

Jag nämner min egen favoritfilm från 2013, ”Turinhästen”, har han sett den?

– Första scenen, med mannen och hästen, pågår i tio minuter och det finns bara en sak att säga för att sådan film ännu görs. Tack, tack, tack.

Han knäpper händerna, böjer sig fram och för upp dem i luften.