Fin sorgebok om pappa som får cancer
Jag vet egentligen inte varför men det var med en viss bävan som jag började läsa boken om Selma och hennes cancersjuka pappa. Förmodligen vaga och blandade känslor inför sjukdomen som så hårt har drabbat min egen familj och kanske för att boken bygger på författarinnans egna upplevelser av sin mans cancer och jobbiga cellgiftsbehandlingar. Blir det för nära?, blir det bra litteratur?
”Katja Tydén berättar ur sjuåriga Selmas perspektiv om vardagen som är upp och ner men som ändå på något mirakulöst vis ändå fortgår.”
Svaret är ja på båda frågorna. Det är en rak och ärlig berättelse som känns viktig för alla – de som varit med om något liknande och de som behöver försöka förstå alla andra som är mitt uppe i det.
Katja Tydén berättar ur sjuåriga Selmas perspektiv om vardagen som är upp och ner men som ändå på något mirakulöst vis ändå fortgår. Vissa dagar är nästan som vanligt, pappa pratar och har framtidsvisioner. Andra dagar är pest och pappa bara sover och orkar inte delta i vardagen och än mindre i framtidsprojekten. Som till exempel den där lekstugan han har lovat att bygga, blir det ingen nu?
På ett lågmält men aldrig undvikande sätt berättas om kampen mot sjukdomen och orkeslösheten och om hur barnen, trots allt, gör livet möjligt. Det känns skönt att barnen får vara besvikna på uteblivna löften som inte orkas hållas men hur hoppet aldrig sviker helt.
Det är en riktigt fin tröste- och sorgebok.
