Författarens nya kläder: kjol
Ekelund har aldrig varit någon machoman, alls inte, men ändå hårt hållit fast vid ett slags mansideal: hamnarbetet, taxikörandet, framför allt fotbollen. Flabbandet, käftandet. De olika dialekterna. Det monotona och fanatiska MFF-hyllandet. Och nu kommer Fredrik ut som Marisol.
Hon är han, han är hon; en gränsvarelse och överskridare. I boken ges tillbakablickar som snarare är till för skrivaren än läsaren. Det mesta i texten tjänar för övrigt författarens bearbetningssyfte. Som mottagare kan man bli en smula ensam med rapporterna från Köpenhamn och dess barhäng, krogsväng. Så många ställen det finns, så stor utlevelse, så många nya bekantskaper.
Men när han första gången går ut som kvinna och hör ”klackarna slå mot stenläggningen” ekar det samtidigt av ett inre och svårmotståndligt jubel. Här är en människa som passerat en gräns! Här är en man som vågat steget. Här är en människa som vill att två skall vara ett, i olika former, på något vis.
Skuggorna dock kvar. Malmö är inte Köpenhamn. Långsamt öppnar sig Fredrik för omvärlden. Transvestiten möts kanske inte av öppna famnar, men av ett slags acceptans, särskilt från barnen. Och när allt kommer omkring är väl transvestiter, även i Malmö, relativt vanliga, en del av krogvärlden. Men en sedvanlig transa har inget gemensamt med vare sig en drag queen eller en transsexuell. På det hela taget tycks Ekelund erfara stor animositet och betydande hierarkier inom vad han kallar HBT-världen.
”Hur två bröst av silikon kan skänka stadighet, trygghet.”
Ensammast bland alla, och mest självmordsbenägna, lär transvestiterna vara. För Fredrik är det i den konkreta situationen snarare tvärtom: när livet synes som mest dystert blir han rusig av känslan att kunna förvandlas och sminkas till Marisol. Ångest förvandlas till lugn. Och det är rätt intressant att notera hur viktigt det ter sig att vara vacker och se yngre ut. Hur två bröst av silikon kan skänka stadighet, trygghet. Hur en rynka försvinner medelst rouge. Men rädslan finns kvar; rädslan för religiöst sanktionerat våld, här symboliserat av ”invandrargäng” i olika schatteringar. Som gödde Ekelunds frigörelse också hans fördomar.
Han begår Pride-parad i Köpenhamn och lyckas locka vänner över sundet, eller bron. När Alice – hans käresta sedan lång tid – helt plötsligt går från ignorans till bejakande, separation till försiktig återförening, ja då är det som att konsten från Hötorget uppstod på nytt.
Trots öppenheten blir Fredrik Ekelund aldrig tillräckligt skoningslös; garderingarna lyser och förmeras. Så blir detta mera av en trivselbok för de kulturellt bevandrade. När han, eller hon, eller hen, kommit längre i gränsöverskridandet kan de bättre verken skrivas.
Nu är Ekelund med nödvändighet för statiskt fast i sin egen livshistoria, om än med språklig energi och rytmisering.