Fotofest som behöver bättre fokus

Kultur Artikeln publicerades

Bättre fokus behövs på biennalen Fotografi-i-fokus, anser Tomas Polvall efter att ha besökt några av de medverkande utställningslokalerna. Men han finner också engagemang.

Omedelbart är bilder skapade för ögat. Vi ser. Men blicken tänder tanken. Enstaka bilder behöver inte tända några speciella tankar och förr gjorde de sällan det. Klassiska flanörfotografier dominerade till långt in på 60-talet. Fotograferna var på ständiga stadsvandringar, beredda att fånga människor i vardagliga situationer så att betraktaren kunde reflektera över ögonblicksbilder på samma stillsamma sätt som fotograferna hade förevigat dem. Nu när alla fotograferar växer viljan att inte fotografera som alla andra. Hur det har breddat fotografins uttryck kan man under mars se när fotobiennalen har ett flertal utställningar på olika platser i Skåne. Det mesta händer i Malmö. Dit tar jag tåget.


På Galleri Finalmöter jag den franske fotografen Pascal Fellonneau som visar bilder från Island. Att han hamnade där berodde på kärleken. Han mötte henne i sin hemstad Bordeaux.

– Det var märkligt att komma till Island. Inga träd. Bara ett naket landskap. Jag hamnade i Akurereyri. Det var mitt i vintern, med få timmars ljus varje dag, värst var att ljuset plötsligt kunde försvinna. Det var svårt att hitta motiv och ett eget bildspråk. Andra fotografer valde det spektakulära landskapet, men jag känner mig mer hemma i städer och de på Island liknande ingenting annat jag hade sett.

Förundran är en passande rubrik för Fellonneaus exotiska och surrealistiska fotografier. På en bild står en gräsklippare kvar i snön utanför ett hus. Gröna ljusgirlanger får den att framstå som en alternativ julgran. Från fönstren strömmar ett rött ljus ut till den kalla blå dagen.


Hur bearbetaren fotograf en svår barndom? Med kameran förstås. Hur våldsam Aida Chehrehgoshas uppgörelse med sina föräldrar har blivit kan ses på Format.

– Jag började fotografera mina föräldrar för att det var enda sättet för mig att andas. Om jag inte fick förnedra dem som de hade förnedrat mig kunde jag inte komma vidare. Kameran blev mitt vapen. Med den kunde jag såra mina föräldrar. Ilskan inom mig var extrem.

Det syns på bilderna där din pappa ligger som om han är död.
– Det var befriande att hämnas det jag blivit utsatt för som barn. Jag fick ge tillbaka. På bild kunde jag döda pappa. Med kameran som vapen fick jag honom att ligga stilla. Vid ett tillfälle låg han på marken i tjugo minuter utan att röra sig. Jag tänkte inte på hur det var för honom. Jag skulle bara ha min bild. När jag fotograferade var jag kall och koncentrerad. Sedan kom tankarna och känslorna. En tid senare kom tomheten och nya tankar och känslor.

Har fotograferandet påverkat ditt förhållande till föräldrarna?
– Kärleken till pappa växte när han låg död framför kameran. Det var viktigt att han gjorde som jag sade och att han inte frågade varför. Kanske var det hans sätt att be om förlåtelse. Mina föräldrar har varit sårade och besvikna, men de har accepterat mina bilder.


Jag hoppadesatt Hans Hedströms bilder på Malmö museum skulle bli en stor upplevelse. Under invigningen var det proppat med folk. Det var nästan som om alla de tusentals människor fotografen mött under ett långt arbetsliv hade samlats till en stor varm familjefest. Men hur många varv jag än vandrade runt i lokalen och hur länge jag än betraktade Åke Hedströms bilder så hände ingenting. Inte en enda bild gav mina tankar vingar. De många porträtten sade mig inget. Det saknas gestaltning och ett personligt förhållningssätt. Det är sympatiskt och fullständigt ointressant.

"Bläck" är titeln på fotografier som visas som en stillbildsfilm på Dunkers i Helsingborg. Tankar om smärta, tid och historia kommenterar bilderna av tatuerade människor. Det är pretentiöst och pratigt. Med fokus på berättelserna om Hans som vid 52 års ålder tatuerade hela kroppen och Katarina som uthärdade 44 timmars smärta för en tatuering längs ryggraden kunde det ha blivit bättre. I de omsorgsfullt arrangerade konstfotografierna av tatuerade människor lyser smärtan med sin frånvaro.

Fotobiennalen har alla möjligheter att bli en stor händelse, men samordningen måste bli bättre. Texterna i utställningskatalogen är akademisk rappakalja och formgivning imponerar inte. Flera utställningar har öppnat långt innan invigningen och andra öppnar först om några veckor.