Från insikt till handling

Kultur

För de miljöengagerade översättarna Lars och Doris Almström i Näsum är inte Köpenhamnsmötet svaret på världens klimatproblem. Politiska initiativ behövs, men alla bär ett ansvar för att kursen ändras. Här berättar de om sin resa mot förändring, och om varför det är så bråttom.

Artikeln publicerades 1 december 2009.Det kinesiska tecknet för kris är sammansatt av tecknen för fara och möjlighet.

I världen i dag växer det fram en istadig förändring, delvis i skymundan för massmedia. Sverige går inte precis i täten. Men även här är vi med på ett hörn av den förnyelse som nu bland annat har fått sådana rörelsenamn som 350.org, 10:10 och Transition. Grunden är rörelser från förr, sådana som frivillig enkelhet och gröna vågen, kvinnorörelsen och sextimmars arbetsdag för alla, "simple living" och "downsizing".

Nu talar allt fler om "omställning". I dag är rörelserna för förändring kopplade till klimatrubbningen, som oroar människor världen över. Katastrofer, kollapser och alarm lyfts fram i medierna. Det är riktigt att aldrig förr har så mycket varit så allvarligt hotat. Aldrig förr har det gällt så många. Aldrig förr har det varit så bråttom att ändra kurs. Men bortom denna ensidiga nyhetsbild arbetar de som inte blivit handlingsförlamade, i stället har de kavlat upp ärmarna. De verkar för lösningar som tekniskt och ekonomiskt redan är fullt möjliga och prövats med framgång på olika håll, fastän medialt inte lika gångbara som katastroferna. Inom de nya rörelserna har man bortom kriserna sikte på en global civilisation som är i ekologisk balans, robust (resilient) och energisnål.



Hela länder växlar spår.Så ska till exempel Norge, Nya Zeeland och Maldiverna bli klimatneutrala. De väntar inte på några segslitna klimatavtal för att ställa upp sina mål, utan tar sina beslut på egen hand. På lokal nivå över hela klotet, i kommuner och län, går åtgärderna ofta mycket längre än vad man på högsta nivå påstår vara politiskt möjligt. Bland företag ställs det både om och grönmålas efter bästa förmåga, allt efter vinstutsikternas natur. En växande skara individer i hela världen inser situationens allvar och drar sitt strå till stacken, lär sig mer om klimatförändringen, fattar stora och små beslut, och organiserar sig i nya rörelser och nätverk. Så skapas en bred krisrespons som inte styrs uppifrån.

Vi artikelförfattare hör till dem som under en längre tid har prövat oss fram till en livsstil som är mindre belastande för miljön och för klimatet. Ingen är född med klimatkunskap. Den insikt och kunskap som krävs för att förstå varför business-as-usual hotar det mesta av livet på vår jord, måste majoriteten av oss förvärva i vuxen ålder. Fler och fler inser att även om den nuvarande finanskrisen är betungande, så är den både begränsad och kortvarig i jämförelse med de fruktansvärda humanitära katastrofer som väntar i framtiden ifall dagens generationer inte lyckas hindra att klimatet skenar iväg.

Väckarklockorna är många och vi vaknar till dem i olika takt. Människor med hjärtat på rätt ställe behöver inte alls hyllmetersvis med klimatstatistik för att bli oroade och väckas till medmänsklighet och insikt om farorna. Men hur går man från insikt till handling?



Det finns alltid tillfälligheter att ta fasta på.Som vanligt stöter vi på både föregångare och eftersläntrare i vår samtid. Föregångare till miljömedveten livsstil har för vår egen del varit bland annat just "Väckarklocka" av Elin Wägner, som talade om "fred med jorden" och en "kamratskapets och tjänandets livsstil" i motsats till den civilisation som körde på som en racerbil och som snart skulle hitta sig själv i diket. Och nu är vi i diket, men kan kanske ännu kravla oss upp och göra något nyttigt av skrotet. Liknelsen haltar självfallet, som liknelser brukar, eftersom vi aldrig kan få tillbaka de arter och ekologiska system, som vår civilisation redan har utrotat, effektivare än på löpande band.

En betydelsefull inspiration till stora livsstilsförändringar just för oss var ett föredrag som Jakob von Uexkull höll på Backåkra, där han gick igenom både globala problem och realistiska lösningar i ett allt-hänger-ihop-med-allt-perspektiv. Han framhävde: det finns inga vanliga människor. Alla har något att ge. Vi behöver inte en ny moral, vi människor är redan överens om allt väsentligt: du skall inte skada! På hemvägen i den tillfälligt hyrda bilen trappade vi upp våra impulser att hjälpa till – en av de många processer av typen "från insikt till handling", som vi gått igenom. Över förslag om 1 procent och 5 procent kom vi fram till den gamla tanken om att ge ett tionde. Vi skulle ge vårt tionde i tid och pengar för att vara en del av lösningen; en liten del, för att inte säga mikroskopisk ur ett globalt och historiskt perspektiv, men i alla fall just vår egen del, den enda del som vi har någon egentlig makt över och uteslutande ligger på vårt eget ansvar.

Snart dök Lester Brown upp i våra liv. En världsstjärna som vi inte hade haft någon aning om tidigare. Vi visste till exempel inte att det var han som myntade det fruktbara uttrycket hållbarhet. Och ändå kan man inte diskutera dagens värld utan det begreppet.



Nu var det vår tur att bli entusiasmeradeav Browns Plan B. Leif Ohlson, redaktören för den värdefulla webbplatsen Omvärldsbilder, var den som lyfte fram Brown så att vi fick syn på "Plan B 2.0" på engelska. Där uppmanar Brown var och en att ta på sig en ledarroll för att bidra till att rädda själva förutsättningarna för vår civilisation och understryker att även om livsstilsförändringar är önskvärda, så är politisk påverkan nödvändig. Vi beslöt att översätta och publicera boken på internet med den svenska undertiteln "Hur vi kan rädda vår utsatta planet och vår hotade civilisation".

Sedan dess har det ena gett det andra, vilket i det lilla visar att en förändringsprocess får en inre dynamik; den rullar vidare, inte precis av egen kraft och inte utan motstånd och stötestenar, men efterhand lättare på många sätt, när positiva händelser och möten vävs in i processen. När Brown gav ut nästa bok gick vi i förtidspension för att hinna översätta den snabbt och "Plan B 3.0 Uppdrag: rädda jorden!" kom ut för ett drygt år sedan. Och i "Plan B 4.0", som inom kort kommer ut på svenska, skriver Brown något vi helhjärtat kan hålla med om när det gäller det klimatavtal som kanske blir verklighet i Köpenhamn inom kort:

Ur min synvinkel blir klimatavtal som förhandlats fram internationellt snabbt föråldrade av två anledningar. För det första: eftersom ingen regering vill gå med på för mycket i jämförelse med andra regeringar kommer de överenskomna målen för nedskärningar i koldioxidutsläppen nästan med säkerhet att vara minimala och inte tillnärmelsevis de kraftiga nedskärningar som behövs. För det andra: eftersom det tar åratal att förhandla och ratificera dessa avtal, har vi kanske helt enkelt inte så mycket tid på oss. Detta innebär inte att vi inte borde delta i förhandlingarna och arbeta hårt för att göra det bästa av dem. Men vi bör inte förlita oss på dessa överenskommelser när det gäller att rädda civilisationen.



I motsats till nyhetsmediernas klichédramaturgi ser vi inte "nya" enstaka händelser, mediala profiler och skandaler som det viktigaste i världen. Förändringar kan komma – och låt oss hoppas att det inte blir genom katastrofer utan genom en rörelse där de för nyhetsjournalistiken betydligt osynligare krafterna formar en ny livsstil; krafter som inte ens skönlitteraturen förmår skildra förrän i retrospektiv, en generation eller två senare. Vi tror att allmänheten mer eller mindre kommer att glömma Köpenhamnsavtal och vem som spelade vilken roll i det sammanhanget. På gott och ont.



Kommer de fossila intressena i sin egenvinsthunger att lyckas uppskjuta och motarbeta den snabba omställning till ett fossilfritt samhälle som nu är både livsnödvändig och möjlig? Om de vinner så förlorar vi alla (även de själva) när hela civilisationen kollapsar. Det finns ju inte en chans att vi skulle känna igen oss i den värld vi får, ifall haven stiger med ens en enda meter, eller om glaciärerna i Himalaya inte längre bidrar till att föda de över en miljard människor som är beroende av vattenflödena från dem.

Kommer vi att hinna ställa om i tid, gå in för ett samhälle som, med Lester Browns ord, "får sin energi från förnybara källor, har ett mångsidigt trafik- och transportsystem, och återanvänder och återvinner allt" – från järn till vatten? Det är en kapplöpning med tiden och paradoxalt nog kan vi alla förhöja vår livskvalitet genom att vara med och verka för hållbara lösningar. Vi kan låta våra liv kretsa kring det som vi innerst inne upplever som verkligt väsentligt, och göra det på ett sätt som inte skadar framtida generationers möjlighet att leva ett gott liv.

Naturligtvis vet ingen hur det kommer att gå i framtiden. Därför måste vi fråga oss hur positiv samhällelig förändring har skapats förut. Som vägvisare kan vi ta den schematiska genomgång av tre olika förändringsmodeller som Lester Brown skissar i "Plan B 4.0": Pearl Harbor-, Berlinmurs- och tårtbottensmodellen. Den första är en katastrofmodell, som ger exempel på stor och målmedveten handlingskraft när katastrofen väl har inträffat, men som har nackdelen att det kan vara för sent. Stoppsträckan för klimatprocesser är ju ofattbart lång. Berlinmursmodellen för social förändring syftar på att en osynlig, gradvis förskjutning i opinionen med tiden kan bereda marken för en mycket oväntad men genomgripande förändring. Men risken är stor att den inte förmår hejda klimatrubbningen tillräckligt snabbt.

Lester Brown anser att tårtbottensmodellen ger störst möjligheter: den allmänna opinionen bearbetas då både genom en strid ström av fakta från forskarsamhället och en växande folkrörelse av gräsrötter, som tagit till sig den nya informationen och kräver politiska åtgärder. Tillsammans ifrågasätter de samhällets invanda mönster och kan på relativt kort tid förändra opinionen. I denna förändringsprocess spelar vanliga medborgare en avgörande roll.

Vi ser vissa tecken som talar för att tårtbottensmodellen har en chans. Handlingsberedskapen i klimatfrågan växer och skälen är goda: 1. Det är moraliskt rätt och meningsfullt. 2. Vi är i gott sällskap – allt fler unga och gamla aktivister samsas med allt fler forskare i denna globala rörelse. 3. Det är hoppingivande – ifall många är aktiva kan vi räkna med synergieffekter. Liksom det finns onda cirklar finns det goda.

Efter den världsomfattande manifestationen på FN-dagen den 24 oktober för koldioxidmålet max 350 ppm som initierades av 350.org, tackade FNs generalsekreterare Ban Ki-moon de miljoner människor i 181 länder som deltagit i "ett av de mest inspirerande exemplen på politisk gräsrotsaktivism mot global uppvärmning som världen någonsin skådat." Om detta är inledningen på en snabb förändring enligt tårtbottensmodellen och om den kan utvecklas till ett internationellt genombrott för 10:10-rörelsen och alla andra liknande projekt som arbetar i samverkan med varandra, kanske vi trots allt kan hejda klimatrubbningen i tid.

Precis som vi blev paffa över alla dem som plötsligt hade varit feminister i hela sitt liv, ett 30-tal år efter det att den faktiska kvinnokampen fördes, kommer vi i så fall snart att få höja på ögonbrynen när de mest osannolika personer kommer att deklarera att kampen mot klimatrubbningen alltid varit en hjärtefråga för dem. En ketchupeffekt i klimatfrågan är alltså inte alls omöjlig. Sådan är den politiska dynamiken. Var och en av oss kan bidra till den genom att påverka inom politiken (i bred bemärkelse), i arbetslivet och i vardagen. Allt efter personlighet och möjlighet kan vi välja att starta en ihärdig steg för stegprocess, eller här och nu göra en helomvändning. Eller välja vår egen mix. Den makten över sitt liv har alla som inte är dödssjuka. Vi rekommenderar att utnyttja den.

Trots det hotfulla läget för den mänskliga civilisationen, så berikar det nämligen livet att ta en dust med vanmakts- och litenhetskänslorna och börja göra det man kan, utan vare sig storhetsidéer eller mindervärdeskomplex. Glöm dem som säger något annat. Har de faktiskt rent mjöl i påsen? Fråga dig vem som drar nytta av klimatförändringen – och vilka du hjälper ifall du bidrar till att stoppa den.

För de flesta, och det visar statistiken, råder det inte någon oklarhet om värdegrunden: vi vill lämna en minst lika beboelig planet i arv som den vi ärvde, helst en förbättrad. Från insikt till handling kan faktiskt vara ett kort steg till ett rikare liv.



Människorna har funnits på jorden i 200 000 år.Under alla dessa år har koldioxidhalten i atmosfären legat under 280 ppm. Men de senaste 300 åren har människornas användning av fossila bränslen höjt koldioxidhalten i atmosfären till dagens rekordnivå på 387 ppm. Det är denna höjda halt som är den viktigaste orsaken till klimatförändringen, inte dagens nya koldioxidutsläpp. Detta är viktigt: endast genom att sänka halten av koldioxid i atmosfären till nivåer under 350 ppm kan vi hoppas på att stoppa den klimatförändring som nu pågår och som redan utlöser oberäkneliga återkopplingsmekanismer, det vill säga självförstärkande processer, som startats av att jorden nu är för varm.

För att sänka atmosfärens halt av koldioxid till nivån 350 ppm måste vi skära ner alla nya utsläpp av koldioxid i så hög grad att hav, mark och träd kan binda, inte bara alla de nya utsläppen, utan också en del av den överloppskoldioxid som redan (på grund av gamla utsläpp) finns i atmosfären.

Hav, mark och träd klarar bara att binda ungefär hälften av våra nuvarande, nya utsläpp. Så länge vi inte skär ner alla nya utsläpp med minst 50 procent kommer därför halten av koldioxid i atmosfären att fortsätta att stiga och den pågående klimatförändringen att accelerera ytterligare.

När nu världens nationer i elfte timmen samlar sig i Köpenhamn till ett "avgörande" möte om hur denna klimatförändring ska hanteras är förväntningarna på många håll stora, oskäligt stora. Ofta beskrivs mötet som "vår sista chans". Det är då värt att notera att till och med det mest ambitiösa klimatfördrag som någonsin kan uppnås i Köpenhamn kommer att handla om att man till år 2020 ska skära ner människornas nya koldioxidutsläpp med högst 30 procent. Med andra ord: det mest ambitiösa klimatavtalet innebär att vi människor fortsätter att ytterligare höja den redan nu alldeles för höga halten av koldioxid i atmosfären – och alltså låta alla självförstärkande processer fortsätta att utvecklas ostört i minst 10 år till.

Bland återkopplingsmekanismerna finns skogsbränderna. När nu jorden har blivit varmare, torkar markerna och antalet spontana skogsbränder ökar, vilket minskar skogens förmåga att ta upp koldioxid. Andra återkopplingsmekanismer är att havens och markens förmåga att binda koldioxid minskar när det blir varmare – och då blir det ännu varmare.



Men den värsta självförstärkande processenär antagligen att isbeläggningen i Norra ishavet minskar. Havsis reflekterar en mycket stor del av solens strålar (och värme), medan öppet hav i stället absorberar värmen. Av alla platser på jorden stiger temperaturen också snabbast i Arktis. IPCC har varnat för att Norra ishavet inom 100 år skulle kunna vara helt isfritt på somrarna. Nu tyder mycket på att den varningen var fel med en tiopotens: den 14 miljoner år gamla isen kan mycket väl vara borta inom tio år.

Den accelererande uppvärmningen förstärker också en annan återkopplingsmekanism, nämligen att ständigt frusen tundra runt Norra ishavet tinar och frigör enorma mängder metan, en mycket aggressiv växthusgas. (Metanutsläppen ingår inte i IPCC:s modeller, som därför grovt underskattar problemen.)

Även glaciärerna i Himalaya smälter och är på väg att försvinna. Det är dessa som förser Asiens stora floder med bevattningsvatten under den torra årstiden. Utan glaciärerna kommer floderna inte längre att ge något vatten att bevattna regionens ris- och vetefält med under torrperioden. Detta hotar livsmedelsförsörjningen för 1,3 miljarder människor.

Ett annat stort hot mot livsmedelsförsörjningen är havshöjningen som orsakas av att landisarna på Grönland och Västantarktis smälter allt snabbare. Numera talas det bland glaciologer oftast om att haven kan stiga två meter före år 2100. En havsnivåhöjning på enbart en meter skulle lägga nästan halva Bangladesh under vatten och samtidigt förstöra risodlingarna i många av världens stora floddeltan.

Klimatfrågan är ingen miljöfråga – den är till syvende och sist en livsmedelsfråga, en överlevnadsfråga för hela vår civilisation. Isarnas avsmältning pågår just nu, på grund av den redan alltför höga halten av växthusgaser i atmosfären. Lester Brown uttrycker det rakt: Enbart av issmältningen kan vi se att vår civilisation är hotad och hotet har aldrig varit större än nu. Tiden är den knappaste resursen av alla. Därför innehåller hans Plan B en detaljerad beskrivning av hur världen kan skära ner koldioxidutsläppen med 80 procent till år 2020.