Fries lyrik riktar läsarblicken utåt
Fem år efter debutdiktsamlingen ”Omgångar” är Jonna Fries nu aktuell med ”Skalv”. I debuten orienterade sig diktjaget inåt: tumlandes bland arvsmassa, sökandes efter ett jag att fylla ut huden med och ett prövande av kärlek.
I aktuella ”Skalv” grenar innehållet ut sig i olika riktningar. Hästar, kropp, landskapsbilder och kärlek. Men blicken är också riktad bredare, ut mot världen, fastkrokad i händelser. Dåtid binds samman med nutid, ransoneringskuponger på en vaxduk är:
”bitarna/ som ett ofrånkomligt eko/ av tågen och gaskamrarna/ bredvid sockerskålen och kopparna”.
Världen skälver, men är ändå densamma, skriver Fries fram. Förändras gör den enskilda människan. Av att packa ner ett liv och stega över okänd mark.
”ett pass/ med ett hejdat ansikte/ och måttraden av ett liv
som om det skulle kunna vara/ samma människa/ som sedan öppnar en sådan väska”.
Genom boken återkommer natten och ett undersökande av vad den är. De dikterna rör sig närmre ett jag och dess inre, men inte på ett lika grävande vis som i debuten.
Natten beskrivs som ett hamrande genom blodomloppet, en ålning genom ådrorna med kraften hos ett vapen och ett hängande timmerlass kring halsen på en häst. Den är ett ofrånkomligt och tungt tomrum, omöjligt att värja sig mot.
Det är den känslan, ofrånkomlighet och tyngd, som binder samman dikterna i ”Skalv”.
LINN SVALÖ
Fotnot: Jonna Fries skriver om barnlitteratur på Borås Tidnings kultursidor. Hennes diktsamling recenseras därför av Linn Svalö, oberoende recensent.
