Gardell, Lööw & Dahlberg-Grundberg: "Den ensamme terroristen"

Ny bok Artikeln publicerades
22 oktober 2015 genomfördes skolattacken i Trollhättan, där tre människor mördades. På ettårsdagen hölls en ceremoni för att minnas och hedra offren.
Foto:

Frågan om vem som är terrorist och hur samhället hanterar dessa hot är två av frågorna i antologin "Den ensamme terroristen". Kulturjournalisten Björn Werner läser en ojämn bok som både fastnar i vetenskapens trygga mark och vågar utmana vårt seende.

Mattias Gardell, Heléne Lööw & Michael Dahlberg-Grundberg

"Den ensamme terroristen – Om lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar"

(Ordfront)

Jag har en guilty pleasure. Vissa, sena kvällar när ingenting alls händer på internet styr jag browserns för mot webbens bruna träskmarker. Navigerar tyst genom högerextrema Youtube-klipp och hatiska Facebooksidor i morbid fascination över människans mörkaste baksida.

Den sidan av mig är inte besviken efter att ha läst forskarna Mattias Gardells, Heléne Lööws och Michael Dahlberg-Grundbergs antologi ”Den ensamme terroristen”. För även om titeln för tankarna främst till det islamistiska terrorhotet som dominerat mediebevakningen sen den 11 september berör boken dessa bara mycket ytligt.

Istället handlar den nästan uteslutande om politiskt våld med högerextrema förtecken, eller för att använda bokens terminologi, radikalnationalistiska. Anledningen är enkel. Den allra största delen våldsdåd från enskilda politiskt motiverade våldsverkare i Skandinavien de senaste 30 åren har just kommit från extremhögern, inte islamister. Från lasermannen, till Peter Mangs, Breivik och skolmördaren i Trollhättan.

Att boken är en produkt av ett kortare forskningsprojekt beställt av den ganska otympligt namngivna myndigheten ”Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism”, märks tydligt i forskarna Lööws och Dahlberg-Grundbergs delar. De håller sig väl inom vetenskapens råmarker. Lööw ger en ganska torr forskningsöversikt av varför och av vem flyktingförläggningar attackeras och konstaterar i forskarens torra anda att ”mer forskning behövs”. Dahlberg-Grundberg gör på sin sida en rätt oläsvärd analys av medborgargardet Soldiers of Odins aktivitet på sociala medier. Eftersom han inte ens släppts in i deras Facebook-grupp.

Den mest intressanta, men också kontroversiella delen av boken – som också äter upp lejondelen av sidorna – lämnas i händerna på Mattias Gardell. Som forskning betraktat är det betydligt mer normativt än de andra delarna, snubblande nära ett mycket välgrundat debattinlägg. Gardell vill nämligen ändra på vem vi ser som terrorist.

Och han lyckas. Hans bidrag är en kunnig och intressant exposé över hur högerextrema rörelser under lång tid verkat aktivt för principen att låta autonoma krafter verka i deras anda istället för själva utföra dåden, precis på samma sätt som IS på senare tid har lagt ut terrorismen på DIY-basis. Gardell gör det uppenbart att skillnaden mellan lastbilsterroristen Rakhmat Avilov och Anton Lundin Pettersson (Trollhättanmördaren) bara är vilken åsikt de influerats av. Båda är lika mycket terrorister.

Att medier och majoritetssamhället i huvudsak är rädda för den ”nyare” formen av terror, den islamistiska, må vara en sak. Sådan är människan.

Men som Gardell visar är denna missuppfattning spridd också i rättsväsendets arbete. Att exempelvis en uppenbar nazist med 500 kilo sprängämne hemma bara får en smäll på fingrarna medan en radikal islamist får fem års fängelse för sin hemmabomb är direkt skandalöst.

Vår liberaldemokrati är hotad från flera håll. ”Den ensamme terroristen” visar tydligt att det är hög tid att vi i god demokratisk ordning behandlar alla hot lika.