Gaza – seriealbum och journalistik

JOE SACCONY BOK. Utöver humorn var det gråskalorna som skilde MAD från de andra serietidningarna. Detta var genomgående hos de allra flesta av MAD-tecknarna, både de som tecknade mer fotorealistiskt och de som hade en mer crazy stil.

När jag läser Joe Saccos seriereportage om händelser i Gaza 1956 är det till min barndoms MAD-läsning tankarna går först. Saccos skrafferingar framkallar samma gråskalor som MAD-medarbetarna laverade eller rastrerade sig fram till.

Men det finns andra likheter också. Ibland är ju den mänskliga tillvarons gråskalor och svärtor så absurda att man inte kan annat än skratta. Skickligt kryddar Sacco sin svårsmälta anrättning av övergrepp och flyktingläger med den, ofta oavsedda, komik som hela tiden lurar bakom tillvarons gathörn. Skrattet är den ventil som hindrar oss från att bli galna.

Om jag räknat rätt har Sacco jobbat i fyra år med den här boken, ritat ungefär hundra sidor om året. Om det tecknade reportaget är det effektivaste sättet att utreda vad som faktiskt hänt vid en viss tidpunkt i historien vill jag låta vara osagt, men det är ett sätt. Varje sanningssökare får ta till det redskap som ligger bäst i hans eller hennes hand.

Ibland tecknar Sacco faktiskt så snyggt att han nästan sätter krokben för sitt ärende. Man försvinner in i ett uppslag föreställande något läger eller någon stadsdel och bara njuter av alla detaljer. Boken har flera tidsplan och möjliga läsnivåer. Kanske är bokens verkliga huvudpersoner varken offren från 1956 eller Saccos tecknade alter ego som i nuet, stundtals med fara för livet, försöker få fatt på undflyende fragment av minnen. Istället handlar verket ytterst om idén om en sanning, en i sig god sanning.

Det är väl drömmen om att kunna hitta något sådant som är drivkraften i det mesta – såväl konstnärligt som journalistiskt – tecknade och skrivande...