Ge Aleksijevitj fredspriset

Om den norska fredspriskommittén ville göra ett försök att rehabilitera sitt skamfilade rykte efter alla egendomliga val av pristagare vore det en god idé att ge priset till den vitryska författarinnan Svetlana Aleksijevitj för hennes monumentala rad av dokumentärt baserade böcker om krigets sanna ansikte.

Hon frilägger den mollton av sorg och förtvivlan som genom sekler ljudit under krigens larm och lögner. Eftersom hennes berättande bygger på vittnesutsagor, de vanliga människornas upplevelser, kommer det sovjetiska och postsovjetiska krigandet att stå i förgrunden, men den civilisationskritiska räckvidden och det allmänmänskligt gripande i hennes historieskrivning bär längre och riktar sig mot hela den mentalitet som möjliggör kriget.

”Zinkpojkar” utgavs första gången 1989, samma år som Sovjetunionens krig i Afghanistan avslutades efter tio år. Inte långt därefter föll Sovjetunionen samman, vilket snart den sovjetlojala kommunistregimen i Afghanistan också skulle göra, vilket i sin tur ledde fram till det fundamentalistiska talibanstyret som USA sedan skulle fälla som ett led i det krig mot terrorismen som inleddes efter 11/9.

Titeln ”Zinkpojkar” syftar på de kistor av zink i vilka stupade ryska soldater skickades hem. Det är en levande rysk tradition att ta farväl av en avliden vid en öppen kista, men med de väl förslutna zinkkistorna gick inte det, och fortfarande går många ryska tidigare hustrur och föräldrar till pojkar som försvann under kriget och undrar om det verkligen är deras make eller son som ligger i graven.

En tidigare soldat berättar för Svetlana Aleksijevitj hur en av hans kamrater sprängdes i bitar så att de knappast hade något kvar att lägga i en kista. De lade dit hans permissionsuniform och lagom med jord för att ge kistan den tyngd som behövdes för att man skulle kunna säga att den innehöll en kropp.

Boken handlar inte bara om de döda utan också om dem som överlever men med ben och könsdelar bortsprängda av minor, det antipersonella vapen som både är billigt och lättanvänt samtidigt som det åstadkommer mer problem för en fiende än de döda, eftersom de skadade är dyra att ta hand om och kommer att belasta samhället kostnadsmässigt under lång tid.

Den strategi som låg bakom det sovjetiska Afghanistankriget är fortfarande aktuell och kommer till uttryck i hur Ryssland i dag strävar efter att omge sig med en buffertzon av lojala randstater, och fortfarande får priset i mänskligt lidande bli mycket högt utan att Kreml tar intryck. Men Putin bör någon gång betänka att hans presidentperiods eftermäle kan skrivas av Svetlana Aleksijevitj i namn av de döda och med stöd av de överlevandes vittnesmål.