Genom öknen till Europa

Kultur Artikeln publicerades

Den italienske journalisten Fabrizio Gatti färdades som Bilal, en kurdisk irakier, genom öknen med flyktingar på överfulla lastbilar. Mot Europa. Författare och skribent Tomas Löfström har läst ett skakande och anklagande reportage.

Det är en folkvandring som pågår, den största i vår moderna tid och värld. Som den europeiska utvandringen till Amerika på 1800-talet. Men ”fästning Europa” är värre att ta sig in i.

Först den långa färdengenom Sahara: lastbilar med berg av hundratals människokroppar, väskor, vattendunkar. Under vägen misshandlas och plundras man av polis och militär och riskerar att bli kvar för alltid i öknen. Lyckas man trots allt ta sig in i Libyen och upp till kusten återstår överfarten med undermåliga båtar till den italienska ön Lampedusa.

”Att ta sig fram levande till Lampedusa är som att överleva en flygkrasch”, skriver den italienske journalisten Fabrizio Gatti i sin internationellt uppmärksammade reportagebok ”Bilal. På slavrutten till Europa” som nu finns på svenska i mycket omsorgsfull översättning av Margareta Zetterström (Celanders förlag).

    Han vet vadhan talar om. Han har gjort resan, färdats med lastbilarna genom Senegal, Mali och Niger, via gudsförgätna ökenorter som Agadez, Dirkou och Madama, förklädd till kurdisk irakier, under namnet Bilal, en illegal immigrant, en ”klandestin”, utan papper, pengar eller pass.

    Det är en storslagen reseskildring, ett skakande, anklagande reportage. Drygt 550 sidor fyllda av myllrande detaljer och gripande livsöden, en oavlåtligt spännande och upprörande berättelse om människor på väg mot sin undergång, en historia om djup hopplöshet – samtidigt präglad av resenärernas strävanden, dessa ”hjältar” som är bokens huvudpersoner.

    Ty Gattiheroiserar aldrig sig själv, trots att han, eller rättare sagt Bilal, hans alter ego, är berättelsens nav, verktyget för att nå in bakom kulisserna i detta skumraskrike av korrupta maffianätverk och brutala människosmugglarkonsortier. Det är immigranterna som är hjältarna, de som offrat allt för en hägrande dröm, som gett sig av utan garantier mot ett närmast ouppnåeligt mål. Han lär känna dem, blir vän med dem, berättar deras historier, återupprättar deras värdighet, deras identitet: Daniel, Stephen, James, Joseph, den prostituerade Sophie, tuaregsoldaten Yaya.

    Utanför Lampedusa plockas han upp ur vågorna och interneras i ”Centret för tillfälligt uppehåll”, där tusentals klandestiner till följd av EU:s krav från 1998 och Italiens avtal med Libyen hålls fängslade i strid mot alla mänskliga rättigheter, varefter de skickas tillbaka till Libyen, där de återförs till öknen. Eller också bara släpps de, för att bli underbetalda slavar, inofficiellt accepterade eftersom deras svarta arbetskraft behövs, i till exempel tomatodlingarna i Apulien. Också denna dubbelmoralens skamfläck har Gatti rapporterat om.

    Han är undersökande reporter, grävande och wallraffande på sitt egensinniga sätt, men han är också en litterär författare som med poetiska ordvändningar återger folkvandringens tidlösa scenerier, öknens färgskiftningar, lastbilarna kringvärvda av sandmoln, dromedarkaravanerna lastade med salt.

    Han kan bli personligibland, inte sentimental, men berörd, som när det handlar om ”Hon” som väntar där hemma och deras ännu ofödda barn, eller rasande, som när han ser en ”korpral” i Foggia misshandla en polsk tomatplockare och önskar att han hade ett järnrör i handen. Han skriver att det var lätt att bli Bilal men svårt att lämna honom efter resan.

    Han visar hur det är, han ber oss: vänd inte bort blicken. Ty det han skildrar, dessa övergrepp, detta förslavande, pågår här och nu, i Afrika, i Europa. Och om vi blundar blir också vi brottslingar, utlämnar också vi dessa medmänniskor, dessa hjältar åt ondskan.