Gerhard Nordström och Caroline Mårtensson, Ystads Konstmuseum
Det är verkligen en kulturgärning som Ystads Konstmuseum gör när de i sommar visar Gerhard Nordströms svit "Sommaren 1970" i sin helhet, samlad igen för första gången sedan premiärvisningen 1972. Det är en serie oerhört starka målningar, imponerande precisa både i sitt utförande och sitt innehåll. I de vackra landskapen ligger kroppar utspridda, idyllerna brutalt invaderade av död och ondska. Det är ohyggligt vackert, eller bara ohyggligt. Kontrasten blir allra tydligast i "Utflykt i det gröna" där bilden av några vänner på picknick skjutits in som en främmande kropp i landskapet med staplade lik, som en målning i målningen. Sällskapet är avskiljda från omgivningen av en ram, liksom människan ritar upp osynliga gränser för att slippa se det hon inte orkar bemöta.
Det enda som bryter idyllen i "Sommarbordet I" är helikoptern som svävar högt ovanför det dukade bordet. Snyggt arrangerat hänger den stora målningens tvilling på väggen mitt emot. Här är bordet dukat med resterna av en kropp, och blodspår leder bort genom gräset. I "Sommargrönska" hänger köttslamsorna i stället uppe i ett träd. Att stiga in i det stora utställningsrummet är som att förflyttas till Nordströms Vietnam, ett omslutande rum av lövverk och döda kroppar. Vissa bilder är bara vackra landskapsmålningar rakt upp och ner vilka hjälper till att förstärka effekten av de bilder där naturen skärs sönder av sina brutala inslag. Ibland, som i den enorma "Eftermiddagssol i hagen", sker det nästan omärkligt.
Hela sviten består av femton målningar och tillhör det starkaste som gjorts i svensk konst. Nordströms förmåga att blända oss med de vackra bilderna är lika enastående som hans förmedlande av det fruktansvärda våld som ständigt omger oss. Det här är tidlös konst, "Sommaren 1970" är lika aktuell sommaren 2007.
Jämte sin stora bildsvit visar Nordström också verket "De älskade Mozart", en installation från slutet av sjuttiotalet. Mitt i rummet står en flygel och på dess lock små inramade porträtt av nazistledare. På väggen bakom hänger ett stort antal bilder på anonyma offer från koncentrationslägren. Nordströms svartvita porträtt för tankarna till Gerhard Richter och väggen med de mördade judarna till Christian Boltanski. Starkast i rummet är porträttet av Führern själv, där Nordström lyckats fånga naziledarens iskalla blick och stela pose med exakthet. Medan offren är flyktigt tecknade, som utsuddade av historien, är Hitler skarpt huggen i beigt och brunt. Ur en högtalare strömmar Mozart, den musik som nazistledarna sade sig beundra, och rummet doftar av läder från en portfölj på flygeln. Det är ett verk som äter sig in i alla sinnen.
På nedervåningen, i museets rum för unga konstnärer, ställer Caroline Mårtensson ut några verk som kretsar kring jakt som företeelse. Bäst är de två jakttorn i förminskad skala som står i första rummet, likt barnstolar i furu. Mårtenssons utställning understryker det obehagliga i Nordströms bildsvit. Även i Vietnam ägnade man sig av jakt men där jagade man människor.
