Gloria Gervitz skriver köttets poesi
Hur skriver man om en dikt som är i ständig förändring? Mexikanskfödda Gloria Gervitz började skriva på dikten ”Migrationer” 1976 och sedan dess har hon bara fortsatt skriva på den; det är en dikt som är i ständig förändring, publicerad i ett antal olika versioner och förmodligen kommer den alltid att vara oavslutad så länge Gervitz finns i livet.
Första gången ”Migrationer” översattes till svenska var 2009, då i översättning av Magnus William-Olsson och Ulf Eriksson.
Den senaste versionen – ”Migrationer 1976–2018” – finns nu i lyhörd översättning av Hanna Nordenhök och har i denna version blivit 260 sidor. Jag kan bara förhålla mig till min läsning av ”Migrationer 1976 – 2018”, inte till någon av de tidigare versionerna. Inte heller vill jag jämföra versionerna och försöka svara på frågan om den gamla är bättre än den nya.
”Onaniscener är återkommande, inte som skamliga, utan som äkta njutning, något självklart.”
Jag tycker så mycket om hettan i ”Migrationer 1976 – 2018”. En närvarande fysisk hetta. Det är ett slags köttets poesi. Jag vill kalla Gloria Gervitz ”den kvinnliga erfarenhetens poetiker”, för att nästan citera Svenska Akademiens numera omtalade motivering till Doris Lessings Nobelpris.
Onaniscener är återkommande, inte som skamliga, utan som äkta njutning, något självklart. Här finns också lust, längtan, hemlängtan, rader om död och moderskap, och den ständiga rörelsen, förflyttningen, som titeln också anspelar på.
Vissa dikter ger läsaren rader som etsar sig fast, och som är omöjliga att glömma. Från ”Migrationer 1976–2018” tar jag med mig raden: ”Varje dag är oersättlig, oförutsägbar, ofullkomlig”. Ofta är det poeterna som säger det bäst.
