Gränserna mellan dans och konst raderas

Kultur Artikeln publicerades

Dans och performance intar för närvarande utställningsrummet på Lunds konsthall, och ger besökarna många möjligheter att själva upptäcka danskonstens uttryck. Konstskribent och kulturredaktör Anna Lundholm ser hur eftermiddagstimmarna lätt försvinner bland danssteg, verk och filmer.

Utställning
"Dance is Present". Visas på Lunds konsthall,till 1/2 2013

”Dance is Present” (Dansen är närvarande) är samlingstiteln för en ny och lite annorlunda utställning på Lunds konsthall. Annorlunda för att den mixar konstformerna och visar såväl filmade performanceverk som korta dansföreställningar i samverkan med olika dansinstitutioner. Dessutom har Skånes Dansteater öppna repetitioner i konsthallen. Även publiken kan medverka i en interaktiv installation, genom att karaokedansa inför en kamera och bli en del av utställningens många projektioner.

Men vad är dans och vad är performance?

Båda konstformerna interagerar med en publik, men formen, uttrycket och platsen kan se olika ut. Performance är mer uttalat politiskt än dans, står det någonstans i utställningskatalogen. Men det känns inte helt övertygande. För begreppen suddas ut medan timmarna försvinner denna söndagseftermiddag på Lunds konsthall.

I helgen visadeRani Nair det drabbande och underfundiga danssolot ”Future Memory” som producerats på Dansstationen Malmö. En metaberättelse med många bottnar som handlar om den tyske koreografen Kurt Jooss allra sista verk, ”Dixit Dominus”, som han tillägnade den indiska dansaren Lilavati på 1970-talet. Rani Nair, som också har indiskt påbrå, ärvde verket när Lilivati dog.

I ”Future Memory” för hon som arvtagare en dialog med verket. Genom olika attribut och skrapiga filmer som spelas upp i en äldre tv-apparat (ovanpå vilken hon periodvis själv sitter i lotusställning) närmar hon sig ”Dixit Dominus” och förenas till slut med Lilivati i dansens magi. Det här är en föreställning med stor humor och uppriktighet som väcker frågor om etnisk bakgrund, identitet och konstnärlig gestaltning. Men framför allt ramar den in det jag uppfattar som kärnfrågan i utställningen: Hur möter dansen (eller performance) sin samtid och sin framtid?

Delutställningen”Moments on Moments” är en komprimerad version av en utställning om performancekonstens historia som tidigare visats på Zentrum für Kunst und Medientechnologie i Karlsruhe. I filmade dokumentationer från 60- och 70-talen får vi möta en rad kvinnliga pionjärer som på olika sätt arbetat för att upphäva gränserna mellan dans, performance och bildkonst: Marina Abramović, Trisha Brown, Graciela Carnevale, Simone Forti, Anna Halprin, Reinhild Hoffmann, Channa Horwitz, Lynn Hershman Leeson, Sanja Iveković, Adrian Piper och Yvonne Rainer.

Redan vid ingången möts man av en filmsekvens från Anna Halprins kollektiva dansprojekt ”Inner Landscape”, från 1979. I ett försök till demokratisk samling, försökte hon återskapa förnimmelsen av staden San Fransisco efter morden på borgmästaren Georg Moscone och borgarrådet Harvey Milk. Människornas inre styrka skulle återupprättas genom dansen. Ett kollektivt projekt som känns väldigt mycket som ett barn av sin tid. Finns det kollektiv skaparkraft att samlas kring idag?

I Rubi Gerbers86 minuter långa film om Anne Halprin (född 1920), beskriver konstnären vår syn på dans som mycket begränsad: Som om det vore något som är koreograferat för en specifik scen. I stället, menar hon, handlar dans ytterst om var och ens möjlighet att få kontakt med sina känslor - om att använda rörelsen som en del av medvetandet.

Det finns lika många ingångar, som det finns konstnärer, koreografer och dansare i den här utställningen. Flera av filmerna är ett par timmar långa, vilket innebär att man omöjligt kan ta till sig allt vid ett enda besök. Men eftersom dansföreställningarna skiftar under hela perioden, lever ”Dance is present” sitt eget liv och det finns all anledning att återvända.