Gripande berättande kring minnet och glömskan

Nobelpriset ,
Kazuo Ishiguro.
Foto:

Kazuo Ishiguro är en författare som vördar långsamheten och tålmodigheten. Det finns en sävlighet i hans berättande som kan uppfattas som sövande eller långtråkigt, men som den trägna läsaren har all anledning att både fängslas av och imponeras av. Litteraturvetaren och skribenten Björn Kohlström ger här ett porträtt av årets Nobelpristagare.

Nu uttalar jag mig som om det här är ett enhetligt författarskap, och det är så långt ifrån sanningen man kan komma. I själva verket känns det som en fiktion att det är samma författare som ligger bakom de sju romaner han har gett ut sedan debuten 1982, då han byter inriktning och genre nästan hela tiden. I första hand är det för sina romaner Ishiguro har blivit en författare med en bred läsekrets, där alla romanerna har översatts, samt även några av hans noveller.

De första två romanerna skildrar erfarenheterna från en uppväxt i Japan, där Ishiguro föddes i Nagasaki 1954. ”Berg i fjärran” och ”Konstnär i den flytande världen” är båda upptagna av tillbakablicken, att skildra ett historiskt skede. I verkligheten flyttade Ishiguro till England som sexåring.

Sitt första genombrott fick han 1989 med ”Återstoden av dagen”, vars porträtt av den tillslutne och emotionellt inskränkta butlern Stevens hör till den engelskspråkiga 1900-talslitteraturens mest minnesvärda. Filmatiseringen av radarparet Merchant och Ivory från 1993 förstärkte intrycket av Stevens som på gränsen till monstruös i sin oförmåga att hantera sina känslor. I romanen trånar han efter hushållerskan Miss Benton, men lyckas inte kanalisera sin kärlek. Hela hans berättelse är en studie i det undertryckta begäret, men Ishiguro har mer att uträtta än enbart att teckna den olyckliga kärleken från dess mest melankoliska sida.

Det storslagna med denna roman är hur den rör sig rätt in i läsarens egna ställningstaganden, och bildar en fond för det egna tänkandet. Ett av romanens privilegier, som ger den en fördel gentemot flera andra former för berättande, är ju dess kapacitet att inrymma olika infallsvinklar, ofta motsägelsefulla sådana. I fallet med denna Ishiguros mest välkända roman tvingas du som läsare konfrontera hur du själv skulle agera. Så blir det också en fråga om hur långt vi identifierar oss med någon som uppför sig så apart som Stevens.

”Vi som var föräldralösa” och ”Den otröstade” utgör två mindre kända av Ishiguros romaner, men i första hand ”De otröstade” är värd att lyfta fram. Till sitt yttre är denna mastodontroman en stilövning i Kafkaskolan, men det som kristalliseras är en betraktelse över glömskan, och vad som utgör en människas identitet när minnet släpper taget.

Om ”Återstoden av dagen” innebar det första genombrottet får ”Never Let Me Go” sägas vara det andra, i så måtto att den både blev en stor läsarframgång och inhöstade ytterligare prisnomineringar, bland annat till det Bookerpris som den tidigare romanen vann, och blev även den filmatiserad (2010, av Mark Romanek). Det är en renodlad science fiction-roman om organdonationer, med en kvinnlig klon i huvudrollen.

Lika oväntad som denna utflykt i S/F-världen var får nog Ishiguros senaste roman sägas vara, ”Den begravde jätten”, som publicerades efter ett tio år långt uppehåll. Även den som inte är helt inläst på de tidigare romanerna borde ha goda förutsättningar att börja sin läsning med denna roman, som nosar på fantasygenren.

De övernaturliga inslagen förstärker mitt intryck av ”Begravd jätte” som ett av Ishiguros mest konstnärligt lyckade formexperiment. Svartalfer, vargar med häxhuvuden, tvehövdade troll och andra kusliga varelser förekommer i romanen, men starkare övertygar diskussionen om glömskan som både en välsignelse och en förbannelse, och den självklara kärleken mellan huvudpersonerna Axl och Beatrice. Det är en nedtonad kärlek, som kommer till liv mindre i det storslagna känsloutspelet och mer i de vardagliga handlingarna.

För den som så vill kan man så följa hur det tidiga författarskapet kretsade kring kärlekens omöjliga sidor, manifesterat främst i ”Återstoden av dagen”, och att det nu i denna sena roman äntligen ges tillfälle att få ett lyckligare utfall. Även den minneskonst som varit så dominerande i tidigare romaner som ”Den otröstade” och ”Konstnär i den flytande världen” knyts ihop i ”Begravde jätte”.

Det är nog inte som stilist Kazuo Ishiguro har firat sina största triumfer. Som sagt är hans skrivande präglat av en saktmodighet, som kräver en läsare med relativt långt koncentrationsspann. Det här är en författare som har minnet och glömskan som stora teman i sina romaner, och det är inte att säga för mycket att han åtminstone för mig lyckats skapa ett knippe oförglömliga karaktärer. Däri ligger hans unika talang, och som jag antar är en av orsakerna till Nobelpriset.

Prismotiveringen var som vanligt kryptiskt intetsägande med sina referenser till avgrunden och den starka känslomässiga verkan – det är förvisso möjligt att uppfatta det återhållna som något som kan ge läsaren starka känslor, men något som präglar hans karaktärer är mer frågan om priset man får betala för att inte leva ut sitt hela känsloregister.

Fakta

Kohlströms 3 bästa Ishiguro

”Återstoden av dagen”

Butlern Stevens är mer förälskad i hushållerskan Miss Benton än han vill erkänna. Hans kärlek kolliderar med hans lojalitet till arbetsgivaren. Lika blind som han är i denna lojalitet är arbetsgivaren, Lord Darlington, i sin kärlek till det tyska, som leder till katastrof på alla plan. Ishiguros mes melankoliska roman, och på sätt och vis också hans mognaste, trots att han skrev den så tidigt i sin karriär.

”Den otröstade”

Har orsakat splittring även bland de mest lojala Ishiguro-läsarna. Det är en lång roman om en pianist som på en resa i Centraleuropa allt mer distanserar sig från den konsert han förväntas hålla. Tillvaron blir allt mer mardrömslik, eller, eftersom vi trots allt läser en roman – Kafkaartad. Den har kallats allt ifrån ett stort fiasko till en av engelska språkets allra bästa romaner.

”Begravd jätte”

Här är det tidig medeltid i England, och det gifta paret Axl och Beatrice ger sig ut på en äventyrsfylld resa för att hitta sin son. Dock är landet, på grund av en drakes andedräkt, inbäddat i en dimma med skadlig effekt på deras minnen, så de är inte ens helt på det klara med att de har en son. Lika stark i sin skildring av det övernaturliga som i sin förankring i vardagens bestyr, som trots allt inte har ändrats så mycket sedan det 500-tal då den utspelas.

Visa mer...