Annons

Hagerman ställer viktiga frågor om minnen

Minnen är till för att användas. Och reflektera över. Maja Hagermans ”Trådarna i väven” är en god hjälp på vägen, tycker kulturskribenten Maria Ehrenberg.
bokrecension • Publicerad 11 maj 2019 • Uppdaterad 16 maj 2019
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Författaren Maja Hagermans nya bok, "Trådarna i väven" handlar om hur vårt  kulturarv ser ut och hur det förändras.
Författaren Maja Hagermans nya bok, "Trådarna i väven" handlar om hur vårt kulturarv ser ut och hur det förändras.Foto: Janerik Henriksson/TT

Trådarna i väven – på spaning bland minnen och kulturarv i Sverige

Författare: Maja Hagerman

Förlag: Norstedts

Det här är en sympatisk bok. I förstone rörig, men ju mer man läser desto tydligare ser man linjerna och förstår tankarna bakom. Och jag känner hela tiden ett behov av att resonera med mig själv och med omgivningen om det lästa – det är ett bra betyg.

Vem har inte läst Hagermans ”Spåren av kungens män” och fått bilden av 1000-talet – tidig medeltid – helt förändrad? Den nationalromantiska synen på vikingar i härnad och ett tidigt hyfsat jämlikt samhälle ramponerades totalt. Och vad var ”svenskt” överhuvudtaget?

Annons

I den här boken har Hagerman samlat spridda reflektioner hon fått när hon rest land och rike runt för att hålla föredrag och temata är minnet som verktyg, det som glöms bort och hur synen på historiska skeenden med nödvändighet måste tolkas på nytt. Framför allt uppmanar Hagerman till vaksamhet kring hur kulturarvet används.

Här finns en befriande respekt för alla hängivna personer – nördar skulle vissa säga – som på ideell basis håller igång små museer om ortens historia. Vi lär känna sådant som järnmalmgruvan på Utö, Qvuarnstensgruvan i Malung och Hagalunds tvätterimuseum i Huddinge. Alla dessa människor har Hagerman mött, lyssnat på och förundrats över den djupa kunskap de har om den lokala historien. Många funderingar kring varför den egna ortens historia är så viktig behandlas.

En uppräkning av sådant som inte längre finns tillgängligt berikar diskussionen; vart tog till exempel Brantings skrivbord vägen?

Varje tid väljer bort. En uppräkning av sådant som inte längre finns tillgängligt berikar diskussionen; vart tog till exempel Brantings skrivbord vägen? Och varför är det inte längre en nödvändig del av arbetarrörelsens historia?

Maja Hagerman.
Maja Hagerman.Foto: Janerik Henriksson/TT

Vad gör vi med dem som vill förvränga och kidnappa kulturarvet? Som skapar en felaktig bild av vad ”svensk” och ”svenskhet” är? En bild sprungen ur en nationalromantisk skolbok med syfte att sära, dela in människor i mindre och mer värda. Hagerman berör den digitala världen och dess möjligheter och faror och påminner att utrotningen av judar påbörjades genom ett idogt arbete där olika system samkördes i syfte att vaska fram vilka som hade judiskt påbrå, vilka yrken de hade och var de bodde. Någon som känner igen sig? Vilka register kan inte samköras idag – och snabbare? En annan del i denna diskussion är Nazitysklands fascination inför hällristningarna och vad man ansåg att dessa betydde.

För så är det. Historien är farlig. Den kan hanteras hur som helst. Eller som Hagerman säger (och citerar i sin tur):

”För att blåsa liv i historisk kunskap behövs minnen. Det är minnet som hjälper oss att göra urval, ge historien betydelse, perspektiv och relevans. ”

”Idén om minnen och historien som en rörelse, en väv är sympatisk.”

Samtidigt behöver minnen vetenskapen som mer objektivt granskar. Båda behöver varandra.

Idén om minnen och historien som en rörelse, en väv är sympatisk. Istället för kungarnas och slagens raka tidslinje befinner vi oss i en väv där stora och små skeenden bildar inslag och varp. Och där varje tid behöver hitta sin egen vävteknik för att förstå – sig själva och världen. Detta hjälper oss denna bok med.

Maria EhrenbergSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons