Annons

Hälsning från ett utdöende yrke

Kritikerns roll är att bjuda in till ett offentligt samtal, där alla är välkomna. I vår tid tystnar alltmer såväl kritikern, som detta öppna samtal. Kvar återstår personligt tyckande och listor. Kulturskribent Jan Karlsson ser hur hans yrkeskår håller på att försvinna.
Kultur • Publicerad 26 februari 2013
I vår tid av Facebook och tyckande är kritikerns skrivande ett sätt att inbjuda till ett offentligt samtal. Och alla är välkomna.
I vår tid av Facebook och tyckande är kritikerns skrivande ett sätt att inbjuda till ett offentligt samtal. Och alla är välkomna.Foto: Agnes Wikmark/SCANPIX

Det är ett antal år sedan nu, under en av dessa ständigt återkommande debatter kring kritikens kris och kritikerns förestående död. Expressens Mats Olsson undrade i en notis på sportsidan, där han hade och har ett helt uppslag varje vecka, plus krönikeutrymme när så krävs, varför litteraturkritiken diskuterade sig själv på kultursidorna istället för att bara skriva om böcker.

Inget ont om Olsson, hans stilbildande kvällspressprosa äger både nerv och närvaro. Jag gillar honom, med undantag för de illa dolda ryggmärgsreflexerna mot vad han och hans läsare uppfattar som finkultur, eller skitviktig konst. Reflexerna bottnar troligen i mindervärdeskomplex och får gärna en populistisk biton i skrift. Han kommer från nöjet. 70- och 80-talens pop- och rockjournalistik byggde en varumärkesestetik (Olsson!) på suveränt subjektiva grunder. Man skrev, nästan alltid, om det man brann för. Man älskade och hyllade. Man var ett fan, grabben längst fram, med spaltutrymme. En del musikaliska yttringar, som symfonirock, sågades och hånades i korta ordalag. För varken kärleken eller hatet krävdes det någon mera akademisk argumentation.

Annons

Likt vålnader går dessa attityder igen, under den digitala utvecklingens färla. Nu skall det gillas och gullas och delas. Facebook är storfamiljens återkomst: vi som tycker om varandra, som varandra. Och delar grundvärderingar, hur grunda de än är. Twitter är glittrande guldkorn för människor som bara i undantagsfall läst Nietzsches blixtar eller E M Ciorans bottenlöst nihilistiska cynismer.

Heja mig, heja oss! Kolla mina cupcakes. Det hängde hästkött på vägga, det var så färskt så det gnägga.

Till (litteratur)kritikens väsen hör idén om det offentliga samtalet. I ett sådant samtal är mottagaren, eller partnern, alltid neutral. Det är offentlighetens själva poäng: den som läser eller lyssnar kan vara vem som helst. Som jag brukar säga: hon där i den noppiga koftan längst ut på tolfte rad kan ha sett något som varken teaterchefen, regissören eller ens huvudstadens främste kritiker har noterat.

Ödmjukhet än dygd, någon – i kulturvärlden okänd – vet alltid mer än du. Kritikerkårens brist på kollektivt självförtroende är emellertid alarmerande. Bristen beror delvis på att vi faller mellan stolarna. Vi är varken journalister eller författare. Kritikern ringaktas både bland riktiga reportrar och företrädare för kulturella institutioner. Parallellt finns det ett slags respekt, även bland kitsliga författare – vi läser dem ju, med välvilliga argusögon.

Till skillnad från Tomas Lidbeck tror jag inte på någon rågång mellan konst och underhållning. Zlatan Ibrahimovic och Leo Messi är rena rama artisterna, och onekligen mera konstfärdiga än tusentals litografer tillsammans, därtill skönspelande på ett estetiskt finkalibrerat vis som exempelvis den språkspelande svenska poesin aldrig är. Man bör som livsnjutande och moraliskt medveten kritiker alltid skilja på kultur och konst, administration och uttryck.

Efter nästan trettio år i branschen ser jag mig som en utövare av ett utdöende yrke: kritikern kan snart placeras på samma historiska skräphög som tunnbindaren och kittelflickaren. Min och kollegornas förmåga och kunskap är allt mindre eftertraktad.

Vi kan bidra med referenssystem och sammanhang, med skarpa blickar och ovärderliga analyser – vi tillhör dock en kringskuren grupp. Vissa dagstidningar har redan skippat recensionsverksamheten, andra fusionerats och trimmats. Kritik anses vara tråkigt, bättre med boktips.

Så ebbar det offentliga samtalet ut. Bäst så: kritikern är ju bara en gnällspik och festförstörare. En vacker dag blir det bara nöjesstrateger och medianalytiker kvar. Till sist har de inget mera att avhandla än de egna magspänningarna och barnens bravader. Med benäget bistånd från en livsstilscoach, förstås. Och ett näringslivsdepartement som prisar det svenska deckarundrets framgångar på exportmarknaden.

Fast då, ja mycket snart, har alla dessa begrepp kanske bytts ut och månne även Anders Mildner blivit halvgammal och en smula ifrånsprungen. Det går ju så fort när man skall städa undan det gamla och bejaka det nya.

Sune Johannesson
Jan Karlsson
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons