Kultur

Hammarén, Stefan: "På burklös mark"

Inte för att många vet om det, men finalndssvensken Stefan Hammarén har förändrat den svenska litteraturen under senare år. Stefan Whilde förklarar varför.

Kultur
Jag skulle behöva bli intellektuellt drillad på en akademisk institution för att kunna analysera Stefan Hammarén och hans nästan mytomspunna romantrilogi. "Svår" litteratur brukar lida förluster hos oss burdusa autodidakter.

Mitt första intryck av Hammarén var att han dolde sin brist på talang när han i debutverket "Med en burk soppa" (2001) lekte elitistisk dadaist. Jag sågade honom i en recension. Sedan plöjde jag igenom hans jävla bok en andra gång och då hamnade den i ett helt annat ljus.

Jag inbillade mig att jag förstod friktionen som gnisslade, skar och hetsade mellan och i orden, jag till och med sympatiserade med det grammatiska upproret och den litterära traditionens sönderfall. Först tänkte jag att det här är något slags industrilitteratur, men trots Hammaréns kåthet på meningslöst vetande så märkte jag ett vemod i brölandet, en romantik fjärran fabriksgolvet, en eld helt enkelt, kanske något så förkastat som naivism.



Man kunde få intrycket att han, när han som en furie rappade ner sina sönderrivna och hopklistrade maskinpsalmer, var hög på knark, men jag tror mig veta att herrn är renlevnadsman. Inte som litteratör dock. Sällan blandar någon så friskt från barskåpet som Hammarén, genrer överlappar varandra och smakerna blir perversa för att efter ytterligare ett par klunkar förpassa gin och tonic, en stor stark och whisky on the rocks till perversionsträsket. Han gör kort sagt realismen till fåntrattarnas masturbationssekt, minimalismen till ett scoutläger för nybakade tonårsfinnar och klass- och könskampslitteraturen till patetik.

Hammarén är unik i uttrycket och han är underhållande även om det ibland känns som om man måste tugga sig igenom en krigszon full med taggtråd när man läser honom.



Efter att ha mellanlandat i "Konservöppnare bok" (2003) tar han ut svängarna rejält i avslutande "På burklös mark". Romanen bär undertiteln "De kanoniska böckerna, jämte den apokryfiska soppan" och är en vackert illustrerad sak med tydliga och absurda lekstugeanspelningar på Bibeln, men det ska man inte låta sig luras av. Hammarén ligger långt från kyrkan, på sin höjd ett stenkast från Knutby. Känsliga magar varnas för en illa dold promiskuös livshållning.

Handlingen är som spegelbilden, framförandet sakralt på ett ekivokt sätt. Texten gör sig fin till Sergei Rachmaninov på högsta volym. Hammarén, finlandssvensk och född 1963 enligt vissa uppgifter, rundar av en resa som förändrat svensk litteratur trots att nästan ingen vet om det. Än.

Stefan Whilde