Hellre Gåtan före Gud

Kultur Artikeln publicerades

"Jag är en mystiker". Orden är Harry Martinsons. Bengt Petersen ser på Martinsons relation till religion.

Harry Martinson har för mig främst varit en ömsint och realistisk betraktare och besjungare av naturens alla företeelser, trädens kamrat och blommornas vän. Men det är inte så känt att han också var en, på sitt eget sätt, djupt religiös människa.
När det gällde traditionell kristendom var han en välvillig men utomstående betraktare, kan man säga. Genom sin uppväxt som sockenbarn i Blekinge fick han vistas på olika bondgårdar och där möta alla slag av folklig fromhet. Han var alltid en tolerant och vänlig människa som respekterade andras övertygelse, även om han inte delade den. Den bokstavstroende och trångsynta kristendomen tog han avstånd från, men han såg vilket kulturellt och socialt värde religionen kunde ha. I en intervju 1956 sa han att "det fanns en axel förr i världen som ordspråk, bibel och postilla och psalmbok kretsade kring och som vi nu saknar." Han hade stor sympati för urkristendomen och för den enkla etiken i bergspredikan innan kyrkan blivit en maktfaktor och en hierarkisk koloss.
Harry Martinson var god vän med prästen Arne Forsberg, som skrivit om sina möten och samtal med skalden i boken Spång till evighet. Martinson hade stor respekt för kristusgestalten, menar Forsberg, men för honom var Kristus främst en förebild, en lärare i kärlek och barmhärtighet. "Han trodde inte på talet om korset, på försoningens nödvändighet" skriver Forsberg. Varför skulle Gud behöva försonas? undrade Martinson. Han framhöll dock att han var religiös.
"Men jag har för stor respekt för Gud att jag skulle förkasta någon religion. Jag tror på honom men jag är inte kristen. Jag kan överhuvudtaget inte ansluta mig till någon konfession." Han berättade för Forsberg att han fascinerades och inspirerades av 1400-talsteologen Cusanos som tog upp Demokitos teori om Gud som skapelsens innersta kärna. Cusanos föregrep många av 1900-talets vetenskapliga upptäckter. Martinson försökte ofta, liksom Cusanos, finna samband mellan religion och vetenskap. "Jag är en mystiker som inte är gudstroende men som ändå tror att det finns en Gud bakom de obönhörliga naturlagarna" sa han till Forsberg.
Om man ska placera Martinson i någon grupp då blir det bland mystikernas heterogena skara – det paradoxala i uttalandet ovan är typiskt för många mystiker. Västerländska mystiker får ofta vända sig österut för att få näring för sin ande. Martinson visade ett stort intresse för buddhismen och för taoismen. Tao är samtidigt en transcendent, övervärldslig, kraft och en immanent, inomvärldslig, sådan. För den naturnära författaren var tao som en uppbyggande kraft här på jorden det väsentliga.
I essäsamlingen Gyro skriver han att taoismen är inte så mycket en lära som "ett klarögt själstillstånd hos den enskilde en tyst insikt och inte ett resonemang." Det är främst i diktsviten Li Kan talar under trädet (Passad, 1945) som han låter taoismen influera sin diktning.

Sanningen är i solen, inte i de tillfälliga stormarna.
Sanningen inträder i sinnena när sinnesändringen sker,
den dag då människan fattar solens självklarhet som uppenbarelse,
inte som en slentrianens lampa över strumpsjälar och struntbegär.
Sanningen är den goda viljan att i besinning vaka och vara.

Harry Martinson hade också ett stort intresse för buddhismen och i en intervju påstod han att han var buddhist. "Inte religiöst, men moraliskt-filosofiskt. Kristendomen talar till exempel om för oss att vi inte ska missbruka Guds namn. Men buddhismen ger oss regler för hur vi ska uttrycka oss, kommunicera med våra med våra medmänniskor."
Det stora rymdeposet Aniara slutar med att rymdskeppet förlorar sig i rymdens hav. "Och genom alla drog Nirvanas våg." Det buddhistiska begreppet nirvana har uppfattats på olika sätt, men diktaren har sagt att han såg det som en försoning och inte en utplåning.
Jag anser dock att Harry Martinsons olika tankar om buddhismen och taoismen är vaga, ofullständiga och det är svårt att få grepp om vad han egentligen anser. Arne Forsberg undrar i sin bok om religionen verkligen betydde något för hans inre människa, för hans andliga liv, men kommer inte fram till något svar. Väldigt ofta i Harry Martinsons produktion återkommer begreppet "gåta".
Tydligast i dikten som heter just Gåtan.

Gåtan är det djupaste och största.
Där får inte tron och inte tvivlet fäste.
Tvivlare går hem och ser i väggen.
Trons utropare får tunna stämmor.
Gåtan står där och ser in i alla.

I en intervju sa han att "eftersom jag inte kan vara helhjärtat religiös tvingas jag välja mellan gåtan och guden. Och av de två väljer jag gåtan – den är lika överväldigande som någon gud." Men vilken innebörd lägger han i begreppet gåta och varför kan inte gåtan vara detsamma som Gud?
En kvalificerad gissning är att han förknippar Gud med antropomorfa och inskränkta gudsföreställning som han mött som barn och ung. Gåtan däremot står för det nya och okända, som är bortom våra invanda ord och begrepp och vars betydelse aldrig helt kan fattas. Gåtan kan vara tao och nirvana. Gåtan är mystik, en gränsöverskridande syntes av helhet och samband.
Jag tror att Martinson menar att det inte är någon lösning att endast hänvisa till en Gud. Och jag tror att många andligt sökande människor idag kan lära av honom att det inte finns några enkla svar på livsfrågorna. Även om vi får veta vad som finns bortom bergen så upptäcker vi snart nya berg och nya gåtor i all oändlighet.

Bengt Petersen
kultur@kristianstadsbladet.se




Bengt Petersen är frilansskribent och religionsvetare, Kristianstad.