Hemmets gräns och inre öppning

Essä Artikeln publicerades
Utsikt över vulkanen Etna från staden Taormina på Sicilien. En vår under slutet av 1800-talet bodde Selma Lagerlöf och Sophie Elkan här.
Foto:Leif R Jansson / TT
Utsikt över vulkanen Etna från staden Taormina på Sicilien. En vår under slutet av 1800-talet bodde Selma Lagerlöf och Sophie Elkan här.

Litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson har alltid haft en särskild närhet till Italien. Det är också, menar hon, genom att blicka på Norden från en främmande horisont som vi bäst får syn på oss själva, inte minst vår litteratur.

”Kosegruppa” står det på min fjortonåriga dotters tröja. Hon förklarar att ordet är hämtat från den norska tv-serien "Skam" och har med det norska studentfirandet att göra.

Ända sedan min egen gymnasietid har jag tuggat italienska ljud och fraser för att bära dem i min kropp. Munnen är själens och fantasins dörr och den kan öppnas från båda hållen. Efter att ha arbetat åtta år i Danmark provsmakar jag numera också ofta det danska språket, men bara när ingen hör mig. Om jag slår på dansk radio i bilen härmar jag vad jag hör. Kanske gör de som följer "Skam" detsamma, fast med norska ord och uttryck.

”Mitt hems gränser vidgades”. Så uttryckte sig H.C. Andersen när han upptäckt att han kunde klara sig med sitt eget språk, danskan, på sin resa genom Sverige. Men att upptäcka att hemmets gränser vidgas innebär samtidigt att fullt ut förstå att hemmet har en gräns och att vi just därför måste söka oss bortom, långt bortom, denna gräns, för att inte själva bli begränsade. Fast detta visste H.C. redan. Han, som så många andra skandinaver, gjorde sitt livs bildningsresa i Italien.

Skandinavistiken, det vill säga studierna i de skandinaviska språken och deras litteratur och kultur, ger mening först i sin internationaliserade form i vår globaliserade värld. För att överhuvudtaget kunna besvara frågan om det finns en typisk nordisk litteratur måste man bege sig utanför de nordiska gränserna, för det är först ur ett utifrånperspektiv som denna blir synlig och intressant. ”Rethinking Scandinavia” heter till exempel en konferens i Lund i juni.

Ibland måste man helt enkelt resa långt, långt bort för att slutligen och äntligen kunna komma hem igen. Ibland måste man resa jorden runt, gå hela varvet kring en fråga eller ett problem, tills man ser alltihopa från andra hållet och först då inser att man är tillbaka där man startade och ändå någon helt annan stans samtidigt. För nu har dörren öppnats inåt och vägen vidare fördjupar och nyanserar på ett sätt som inte tidigare var möjligt.

I maj 2010 befann jag mig på Sicilien för att gå i Selma Lagerlöfs och Sophie Elkans fotspår och åka på ”deras” järnvägsräls runt vulkanen Etna, Ferrovia Circumetnea, som stod klar i oktober 1895, bara några månader innan de två författarna anlände till Taormina i slutet av februari 1896.

I Selma Lagerlöfs roman "Antikrists mirakler", från 1897, byggs järnvägen på nytt, med fantasi och som litteratur, på samma sätt som "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" (1906-1907) blir till en väg där också andra kan färdas, också helt andra än de människor som boken var tänkt för, nämligen de svenska skolbarnen.

Idag vet vi att det var just den svenska skolboken som verkligen en gång för alla placerade Lagerlöfstjärnan på den världslitterära himlen – ett gott exempel på hur det mest specifika och säregna på ett plan samtidigt kan vara det mest generella och gemensamma på ett annat.

I den lilla byn Paternò på Etnas sydsluttning och längs den kransliknande järnvägenslinjen runt vulkankratern föddes förmodligen, för så fattig var han att årtalet är osäkert, Franco Lo Giudice, samma år som järnvägen invigdes. Han diade kanske fortfarande från bröstet, om där nu fanns någon mjölk och om han nu hade någon mamma eller amma, samtidigt som Selma och Sophie installerade sig på hotell Timeo bredvid den till största del romerska ”Teatro Greco” med ”Etna som fond och Medelhafvet som sidokuliss” (som det står i "Antikrists mirakler").

Selma Lagerlöfs roman fick mycket kritik för att den misslyckades med att fullt ut gestalta Sicilien ur ett inifrånperspektiv utan istället, till viss del, resulterade i romantiska turistvyer och folkloristisk kitsch. Georg Brandes kallade, manschauvinistiskt nedlåtande, ”Frk. Lagerlöfs bog” för ”et Fejlgreb der grunder i en Art Dumhed” (i ett brev till Per Hallström 1898). Det är nu hög tid att vända på optiken och se "Antikrists mirakler" som ett intressant försök snarare än ett ointressant misslyckande.

Franco Lo Giudice skulle komma att bli en stjärntenor. När han var trettio år hade han huvudrollen i Riccardo Zandonais opera "I Cavalieri di Ekebù", som bygger på Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga", från 1891. I mars 1925 stod han på La Scala i Milano och tog emot publikens ovationer vid den hyllade premiären.

Operan betraktades emellertid från svenskt håll med stor misstänksamhet, som en otillbörlig stöld av vårt kulturarv, som en italiensk och operamässig förvrängning och förfalskning i form av en exotism där det nordiska blir ren kitsch. Många krafter för att ”försvenska” den sattes därför in inför översättningen och premiären i Stockholm 1928, på Selma Lagerlöfs 70-årsdag.

Vad man då glömde bort var debutromanens egna så högt spända melodramatiska strängar. Man såg inte hur nära den italienska tonsättningens språk faktiskt låg den svenska textens eget. I själva verket blev det nu förvrängningen och förvandlingen till det kitschigt nordiska skedde på riktigt, i den svenska versionen av operan alltså.

I maj 2010 var jag, som sagt, på Sicilien. Jag bodde vid östkusten, strax norr om Catania, ungefär där den förblindade cyklopen Polyfemos slängde ut det stora klippblocket i sitt försök att förgöra den mångförslagne Odysseus på flykt därifrån.

När jag första morgonen kom ut på terrassen med swimmingpoolen och såg en hotellanställd i full färd med att torka av de vita plaststolarna, befria dem från en tjock gråsvart beläggning blev jag nyfiken och frågade varför de var så smutsiga, om det berodde på alla avgaser som hade hunnit samla sig under de månader då poolen varit tom på vatten. Han svarade mig: ”Det är aska. Från vulkanen”.

Jag lyfte med viss bävan blicken mot den imponerande höjden i nordost. La signora Etna. ”Ett utbrott?”, frågade jag och undrade om det verkligen var en så klok idé att åka den där Ferrovia Circumetnea när allt kom omkring. Han skrattade glatt: ”Nej, alltså, det är inte Etna. Det här, det är aska från den isländska vulkanen”. Island. Här. Där. Svindlande.

Kanske är denna anekdot en allegori över tillståndet i vår globaliserade värld, där vi til syvende og sidst faktiskt inte kan veta vad som är globalt och vad som är lokalt, vem som är granne och vem som är främling, vad som är ett grannspråk och vad som är ett främmande språk. Framför allt säger den något om vad perspektiven gör med våra förväntningar och vad förväntningarna gör med perspektiven och att man ibland därför ska vända på alltihop och betrakta det nära som fjärran och det fjärran som nära, för att därmed upptäcka nya dimensioner i tillvaron.

Den skandinaviska föreställningen om Italien är full av paradoxer, vilket litteraturvetaren Bengt Lewans forskning har synliggjort. Bengt Lewan gick sorgligt nog bort i januari i år. Men i det senaste numret av Romhorisont sammanfattade han den spännande relationen mellan Nord och Syd, så full av sinsemellan motstridiga motsatser, i samband med att han tackade för det Lagergrenska priset. Drömmen om Italien har visat sig vara en romantisk idé som långtifrån dog med Romantiken som epok. Ändå lyckades Fredrika Bremer redan i december 1858 att slå ett litet andningshål på Italienromantiken med sin sinnligt levandegörande dagboksskildring från Messina:

”Men käre Stockholmsbo, du, som längtar hit såsom till det land ’wo die Citronen blühn, / im dunkeln Laub die Goldorangen glühn”, jag ville, att du här och synnerligen på Messinas vackraste promenad, (dess Skeppsbro), skulle känna alla de oljufliga lukter, som öfvertaga de ljufliga frukternas, och som låta dessa spela en alldeles underordnad roll i förhållande till stockfisk, tran, ättika, läder m. fl. prosaiska ting, hvilkas dofter uppfylla luften och skingra alla poetiska illusioner, och du skulle då tänka: ’Hm! Här är ju icke annorlunda än på vår Skeppsbro!’ Ja, vår Skeppsbro är minsann mycket mer prydlig och proper än denna här!”

När jag i fredags förra veckan (7 april) var på en konferens om Nordeuropeiska författare och konstnärer i Rom på de svenska och danska instituten i Villa Borghese, avbröts diskussionen om den skandinaviska Romromantiken av budet om lastbilen på Drottninggatan. Vi kommer aldrig att glömma den mentala krock vi då och där upplevde.

I essän ”Den eviga fascismen” slår Umberto Eco fast att modet att våga minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Att förlåta är inte att glömma. Eco, som gick bort i februari i fjor, pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och nyansering.

Han sa: glöm aldrig och förenkla aldrig. Jag säger: lyssna, känn efter, tolka, smaka på orden och meningarna, tugga och svälj dem, gör dem till dina innan du svarar med ditt eget uttryck.

Fotnot: Anna Smedberg Bondesson är universitetslektor i litteraturvetenskap, knuten till Högskolan Kristianstad.